Är allmänt opepp just nu. Fick precis reda på att jag inte fick sommarjobb som jag ville ha. Det är lite deras fel, lite mera mitt fel och jättemycket skolans fel för att de lagt en obligatorisk kurs på sommaren. Nej, nej, bry er inte om oss studenter och den enda möjligheten vi har på året att tjäna lite extra pengar! Vad ska man med pengar till ändå, liksom? Blev så fruktansvärt osugen på livet efter beskedet (sorgligt egentligen att jag låter det påverka mig så). Behöver städa, men har ingen lust. Behöver laga mat, men har ingen lust och är ändå inte hungrig än (än…). Behöver plugga och börja söka nya jobb, men… Helt enkelt opepp och känner mig rätt ensam. Idag hade jag behövt komma hem till någon som bara håller om mig och säger att allt blir bra. Någon som kramar om mig riktigt hårt och säger att vi beställer en pizza istället. Jaja, det är väl bara att dra upp mysbyxorna och börja ta tag i skiten! Jag börjar med maten så får vi se vart det tar vägen… Yey.

Den där ensamheten går inte bort. Jag lyckas inte skölja av den i duschen och den är i varje plagg jag har på mig. Jag glömmer bort den ibland, eller blir påmind av den ibland, jag vet inte vilket. I alla fall så är den kvar och det är fortfarande ovant och nytt. Så länge var jag van vid att bara ringa när jag kände mig lite ensam eller bara ville prata, men nu finns det ingen att ringa till längre. Det innebär att jag inte kan ringa och då vet jag inte vad jag ska göra av mig själv och min ensamhet. Jag lyssnar på Toto nu. Det var de jag lyssnade på när jag var alldeles nykär och det är verkligen en bitterljuv känsla. Bitterljuv. Jag har nog aldrig använt det ordet förut, men någon gång ska väl vara den första. Det är konstigt hur musik verkligen når ända in i kroppen och lyckas plocka fram sånt man hade glömt bort eller inte ens visste fanns. Det är som om musiken är någon slags länk mellan det som är verkligt och det som inte är det. Det är ganska fint på ett sätt, för det är så ärligt och okonstlat- precis som det var och ändå på ett annat sätt. Det är också ganska jobbigt ibland. Det är tur att vi har musiken, jag vet inte vad jag skulle göra annars. Det är ganska fascinerande faktiskt vilken central roll musiken har i dagens samhälle och hur den ändå inte har det i våran medvetenhet, om man nu får säga det så. Tänk vad konstigt det vore om all musik bara försvann! Det skulle bli alldeles tyst, inte ett ljud skulle höras över hela världen. Som tur är så finns det faktiskt ljud och musik och vad som skiljer de två verkar vara upp till var och en, men nu ska jag i alla fall ta och njuta av dem båda i min ensamhet och det kommer att gå bra.

Tills nästa gång får ni också njuta lite, ljud eller musik får ni avgöra själva!

Hej då. Jag säger hej då till dig nu. Nu börjar resan, inte tillbaka som jag först tänkte, utan vidare. Nu börjar resan vidare, mot den framtiden som jag alltid drömt om och längtat efter. Jag tänker inte svika mig själv igen och ge upp om min dröm bara för att jag är rädd. Jag är så stolt över mig själv för allt jag åstadkommit, men jag skäms när jag tänker tillbaka på hur jag nöjde mig. Jag har aldrig nöjt mig annars, det är inte den jag är. Jag ska fortsätta att kämpa för att det är den jag är, den jag vill vara, för att det är det enda som är tillräckligt. Jag ska våga vara modig även om det är svårt, jag ska göra allt jag kan för min egen skull. Jag läste någonstans ”Sometimes you have to forget what you want to remember what you deserve”. Jag ska komma ihåg de orden. Jag vill hitta kärleken och jag vill hitta den i någon som vill ha mig tillbaka. Jag vill inte projicera kärleken som en bild på någons ryggtavla, jag vill ha mer än så. Jag är värd bättre än så. Jag antar att jag bara ville att mitt liv skulle vara som en saga. Att jag skulle hitta min drömprins och att den första kärleken skulle vara den sista. Det blev inte riktigt så. Den första kärleken var inte drömprinsen och inte heller den sista. Jag hoppas det i alla fall, jag måste tro på det. Jag måste tro på att det kommer att kännas helt och hållet bra en dag och att jag kommer att få en ny kärlek. Jag längtar dig, men jag vet också att det hänger på mig att ta mig dit. Det är upp till mig att ta mig till den verklighet jag vill ha, jag har gjort det flera gånger förut och jag borde kunna göra det igen. Jag kan göra det igen. Jag ska göra det igen. Jag säger hej då till dig nu. Det är helt för min skull, jag hatar dig inte, älskar dig inte. Jag säger hej då till dig för min skull, för att jag är värd mer än att hålla fast vid minnet av dig. Jag kommer aldrig att glömma, men du kommer aldrig mer att vara en del av mitt liv igen och även om det känns sorgligt på ett sätt, så är jag värd mer än bara ett minne för det kommer aldrig bli mer än så. Hej då.

Okej, nu ska jag göra ett försök att skriva om något helt annat än mitt kraschade kärleksliv. Jag är så arg. Det tjatas och tjatas och tjatas om denna miljö vi lever i och hur oändligt många fel vi gör mot den. I och med det har vi också, som tur är, funnit sätt att rätta många av dessa fel. En av alla vägar mot ett grönare samhälle är kollektivtrafiken. Många personer som tar sig fram i ett och samma fordon gör att det blir färre antal bilar, vilket bidrar till mindre utsläpp och minskad trängsel inne i städerna – mycket smartare helt enkelt! Detta har såklart politikerna förstått och eftersom miljöfrågan är så stor och viktig vill man såklart få fler att åka kollektivt (eller ta sig fram till fots eller på cykel). Okej, så långt är det inga konstigheter. Det finns alltså en strävan efter att få fler att åka med kollektivtrafiken. Bra.

Nu till själva problemet. Flera bussbolag (inga namn nämnda) bestämmer sig för att höja biljettpriserna. Biljettpriserna höjs och därmed blir det inte riktigt lika lockande att åka buss längre. När det inte blir så lockande att åka buss får man istället ta sig fram på annat sätt, tyvärr är många av dessa bilåkare. Vad hände med att få folk att åka kollektivt? Vi får inte fler att åka kollektivt genom att höja priserna! Detta gäller inte bara busstrafiken, även tågbiljetter och tunnelbanebiljetter är ganska dyra och priserna är inte på väg neråt. Det är till och med billigare att flyga från  Stockholm till Malmö än att åka tåg! Det blir dyrare och dyrare att åka kollektivt, ändå är målet att få fler kollektivtrafikresenärer. Det går inte ihop! Om man vill att något ska hända, måste man underlätta för att detta något ska hända. I det här fallet borde man snarare sänka biljettpriserna, DÅ skulle fler välja att åka kollektivt. Miljövänlig kollektivtrafik måste prioriteras och göras mer tillgänglig, både geografiskt och ekonomiskt. Kollektivtrafiken får inte bli en klassfråga!

”Det finns någon för dig därute.”

Jag tror på det, men jag vet inte om jag tror på vem det är. Ibland tror jag att jag vet vem det är. Ibland tror jag att det skulle kunna vara någon annan. Andra stunder tror jag inte att det är någon jag någonsin träffat och just då tror jag inte att det finns någon därute för mig.

Det finns så mycket jag saknar med att vara i ett förhållande. Att ha ett par varma armar som håller om mig, att bara kunna krypa alldeles nära och bara försvinna in i stunden. Jag saknar att ligga tätt intill med handen på hans bröst och bara känna den varma doften som får mig att bli lugn. Jag saknar kyssarna på halsen, egentligen allt vi gjorde tillsammans som blev så mycket roligare just för att det var vi. Jag vill ha allt det där igen, med den där någon, men jag vet inte vem det är. Ibland önskar jag att det är någon, ibland någon annan. Den där jakten på ”den rätte”, när tar den slut egentligen? Kommer jag någonsin hitta honom? Kommer han hitta mig? Eller kommer vi bara hitta någon annan att nöja oss med? Kommer vi ens att hitta någon att nöja oss med?

Det slog mig förut att hade det varit min kompis som kände såhär, vilket det ibland är, hade jag varit helt övertygad om att han/hon kommer att hitta någon som är den där någon därute. Varför kan jag inte tro det om mig själv? Jag kan se ett oändligt antal önskvärda och uppskattade kvaliteter hos mina vänner, men inte hos mig själv. Varför kan jag inte se dem och tro på att det finns någon därute som letar efter mig lika mycket som jag letar efter honom? Varför är det så svårt att tro på sig själv?

Jag vet inte. Jag lovar att säga till om jag någonsin kommer på det.

Ibland behöver man bara en kram. Det behöver inte vara så komplicerat som ett långt samtal eller en vild fest. En kram. Jag pratade med mamma förut, men det hjälper liksom inte så mycket. Att träffa kompisarna i skolan är bara distraherande för stunden, men när jag kommer hem är det fortfarande bara jag. Ingen som ropar hej när jag kommer eller som frågar hur min dag varit. Ingen som håller om mig och säger att allt blir bra. Jag behöver en kram av någon som verkligen menar det. En sån där kram som man blir alldeles varm och lugn av. En trygg och omtänksam kram.

Som jag har förstått det så är det som det är och blir som det blir. Livet bara är och saker och ting händer när det händer – varken före eller efter. Jag såg en film där de sade att det inte finns något mod utan rädsla. Om man inte är rädd kan man inte vara modig eftersom mod bara är en vågad handling som utförs trots den egna rädslan. För att vara modig krävs det alltså att man är rädd för något, att man har något att förlora på att vara modig. Att man inte vet hur det kommer att gå. Man skulle därför också kunna säga att rädsla ger möjlighet att vara modig. Därför ska jag försöka tänka när jag är rädd för något, att jag fått en möjlighet att vara modig. Men det får mig också att undra vad som är bra med att vara modig. Jo, själva definitionen av mod – det kan bli riktigt dåligt och det kan bli riktigt bra. Frågan är bara om man vågar vara modig. Det som driver modet är hoppet om den stora belöningen. Hoppet. Hoppet är väl det som driver en genom hela livet antar jag. Att vara modig är en stor risk med en hög insats som antingen kan förloras eller vinnas flerfaldigt. Vad som är värt att vara modig för vet man nog aldrig förrän efteråt. Hittills i mitt liv har det dock oftast varit värt att vara modig. Jag tror att jag ska försöka vara det lite oftare nu. Fråga mig inte varför just nu, men bättre sent än aldrig antar jag. Djupt och klyschigt blev det här, men det får ni eventuella, få, stå ut med. Kram!

Inatt drömde jag en fantastisk dröm. Jag drömde att jag alldeles lycklig! Jag var jättelycklig i min dröm och även om det hände en massa konstiga saker som inte alls går ihop sig, så minns jag så starkt att jag var alldeles jättelycklig. Nu ska jag berätta varför det är sorgligt. Det är sorgligt för att jag minns inte hur det känns att vara lycklig. Jag minns det inte sedan innan drömmen och jag minns inte hur det faktiskt kändes i drömmen heller. Jag minns att jag var lycklig, men inte hur det kändes. Jag har något att berätta för en alldeles ny nära vän. Jag måste berätta varför jag var så lycklig i drömmen, mer än vad jag sa ikväll. Det är bara det att jag helst inte vill säga det på telefon, utan hellre när vi ses, bara vi två. Jag spricker snart om jag inte får berätta, speciellt med tanke på vad vi pratade om ikväll. Jag har berättat för mina närmsta vänner, alla utom henne. Inte för att jag är orolig för henne, utan mer för att jag verkligen vill vara säker på hur det är. Hon tycker säkert bara att det är kul, men jag är ändå liiite orolig att jag ska verka konstig. Jag behöver kunna prata med henne om det här, speciellt med tanke på att hon har flyttat nu och bor på ett ställe där man liksom inte kan prata allt för högt om tjejsaker.

Inatt drömde jag att jag var alldeles lycklig! Det var något nytt.

Jag saknar dig så sjukt mycket just nu. Kan du inte bara komma tillbaka och be om förlåtelse? Kan du inte bara sluta vara dum i huvet och säga att det var ditt livs största misstag? Säg förlåt, säg att det var ditt största misstag, säg att jag är allt du någonsin vill ha. Säg att du älskar mig.

Three words, eight letters. Säg dem och jag är din.

”No retreat baby, no surrender”

Thanks Boss for makin’ me keep the faith.

”Hårdare än asfalt ville jag va…”

Mitt nyårslöfte ska inte bli att träna, det ska jag göra ändå. Inte heller ska jag lova mig själv att hitta kärleken igen. Det går ju liksom inte att lova sånt. Men jag tänker lova mig själv att hitta mig själv. I nästan fem år har jag varit någons flickvän, men jag minns knappt vem jag var innan och jag behöver hitta tillbaka dit. Jag kommer inte att bli den jag var då, jag varken kan eller vill, men jag behöver bygga mitt liv på något annan än pojkvän (speciellt eftersom jag inte har någon i nuläget…). Jag måste börja trivas med mig själv. När jag tänker efter så har jag faktiskt fått allt jag nånsin önskat mig- njae, inte en hund än i och för sig, men jag har massor med fina vänner (många fler än jag trodde!), jag hade en pojkvän ett tag som älskade mig och jag har kommit in på precis den utbildningen jag ville gå. Allt jag önskade mig fick jag och även om jag inte har allt på en och samma gång så är det egentligen inte så synd om mig som jag kan få det att låta.

Det är alldeles för lätt att fokusera på det som är tråkigt och jobbigt och fel. Det gäller bara att lyckas påminna sig själv om det som är roligt och härligt och rätt, för det är faktiskt ganska mycket! Jag famlar i mörkret, men jag är i alla fall vaken. Jag kanske inte ser hur nära lampknappen jag är, men för varje gång jag snubblar och för varje gång jag hittar fel är jag lite närmare ljuset. Hoppet. Det är det som håller mig kvar och det är inte lika smärtsamt längre. Det är inte längre samma hopp- det är alldeles nytt och det bara ligger och väntar…