”Det finns någon för dig därute.”

Jag tror på det, men jag vet inte om jag tror på vem det är. Ibland tror jag att jag vet vem det är. Ibland tror jag att det skulle kunna vara någon annan. Andra stunder tror jag inte att det är någon jag någonsin träffat och just då tror jag inte att det finns någon därute för mig.

Det finns så mycket jag saknar med att vara i ett förhållande. Att ha ett par varma armar som håller om mig, att bara kunna krypa alldeles nära och bara försvinna in i stunden. Jag saknar att ligga tätt intill med handen på hans bröst och bara känna den varma doften som får mig att bli lugn. Jag saknar kyssarna på halsen, egentligen allt vi gjorde tillsammans som blev så mycket roligare just för att det var vi. Jag vill ha allt det där igen, med den där någon, men jag vet inte vem det är. Ibland önskar jag att det är någon, ibland någon annan. Den där jakten på ”den rätte”, när tar den slut egentligen? Kommer jag någonsin hitta honom? Kommer han hitta mig? Eller kommer vi bara hitta någon annan att nöja oss med? Kommer vi ens att hitta någon att nöja oss med?

Det slog mig förut att hade det varit min kompis som kände såhär, vilket det ibland är, hade jag varit helt övertygad om att han/hon kommer att hitta någon som är den där någon därute. Varför kan jag inte tro det om mig själv? Jag kan se ett oändligt antal önskvärda och uppskattade kvaliteter hos mina vänner, men inte hos mig själv. Varför kan jag inte se dem och tro på att det finns någon därute som letar efter mig lika mycket som jag letar efter honom? Varför är det så svårt att tro på sig själv?

Jag vet inte. Jag lovar att säga till om jag någonsin kommer på det.