”Hårdare än asfalt ville jag va…”

Mitt nyårslöfte ska inte bli att träna, det ska jag göra ändå. Inte heller ska jag lova mig själv att hitta kärleken igen. Det går ju liksom inte att lova sånt. Men jag tänker lova mig själv att hitta mig själv. I nästan fem år har jag varit någons flickvän, men jag minns knappt vem jag var innan och jag behöver hitta tillbaka dit. Jag kommer inte att bli den jag var då, jag varken kan eller vill, men jag behöver bygga mitt liv på något annan än pojkvän (speciellt eftersom jag inte har någon i nuläget…). Jag måste börja trivas med mig själv. När jag tänker efter så har jag faktiskt fått allt jag nånsin önskat mig- njae, inte en hund än i och för sig, men jag har massor med fina vänner (många fler än jag trodde!), jag hade en pojkvän ett tag som älskade mig och jag har kommit in på precis den utbildningen jag ville gå. Allt jag önskade mig fick jag och även om jag inte har allt på en och samma gång så är det egentligen inte så synd om mig som jag kan få det att låta.

Det är alldeles för lätt att fokusera på det som är tråkigt och jobbigt och fel. Det gäller bara att lyckas påminna sig själv om det som är roligt och härligt och rätt, för det är faktiskt ganska mycket! Jag famlar i mörkret, men jag är i alla fall vaken. Jag kanske inte ser hur nära lampknappen jag är, men för varje gång jag snubblar och för varje gång jag hittar fel är jag lite närmare ljuset. Hoppet. Det är det som håller mig kvar och det är inte lika smärtsamt längre. Det är inte längre samma hopp- det är alldeles nytt och det bara ligger och väntar…