Den där ensamheten går inte bort. Jag lyckas inte skölja av den i duschen och den är i varje plagg jag har på mig. Jag glömmer bort den ibland, eller blir påmind av den ibland, jag vet inte vilket. I alla fall så är den kvar och det är fortfarande ovant och nytt. Så länge var jag van vid att bara ringa när jag kände mig lite ensam eller bara ville prata, men nu finns det ingen att ringa till längre. Det innebär att jag inte kan ringa och då vet jag inte vad jag ska göra av mig själv och min ensamhet. Jag lyssnar på Toto nu. Det var de jag lyssnade på när jag var alldeles nykär och det är verkligen en bitterljuv känsla. Bitterljuv. Jag har nog aldrig använt det ordet förut, men någon gång ska väl vara den första. Det är konstigt hur musik verkligen når ända in i kroppen och lyckas plocka fram sånt man hade glömt bort eller inte ens visste fanns. Det är som om musiken är någon slags länk mellan det som är verkligt och det som inte är det. Det är ganska fint på ett sätt, för det är så ärligt och okonstlat- precis som det var och ändå på ett annat sätt. Det är också ganska jobbigt ibland. Det är tur att vi har musiken, jag vet inte vad jag skulle göra annars. Det är ganska fascinerande faktiskt vilken central roll musiken har i dagens samhälle och hur den ändå inte har det i våran medvetenhet, om man nu får säga det så. Tänk vad konstigt det vore om all musik bara försvann! Det skulle bli alldeles tyst, inte ett ljud skulle höras över hela världen. Som tur är så finns det faktiskt ljud och musik och vad som skiljer de två verkar vara upp till var och en, men nu ska jag i alla fall ta och njuta av dem båda i min ensamhet och det kommer att gå bra.

Tills nästa gång får ni också njuta lite, ljud eller musik får ni avgöra själva!