Jag skulle bara vilja skrika rätt ut, men om jag gjorde det skulle folk tro att jag är galen. Kanske är jag det, men det behöver ju inte alla veta om. Jag känner mig faktiskt arg. Jag är arg för att han svek mig, jag är arg för att han åkte och jag är arg för att han finns kvar. Samtidigt är jag arg på mig själv för att jag inte kunde inse tidigare att det inte skulle bli vi. Jag är arg för att jag inte kan släppa honom och för att han så, till synes, lätt släppte mig. Samtidigt hände det som bara inte fick hända, inte nu. Det får inte bli så här nu, inte än. Jag vet inte ens om jag kan skriva ner det, för om jag gör det är det inte bara i mitt huvud längre, då finns det på riktigt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har kört det runt i mitt huvud om och om igen ett tag nu och snart bara bubblar det ur mig. Det får det absolut inte göra! Jag vet inte om jag ska hålla tillbaka och försöka få ordning på mig själv eller om jag ska kasta mig själv huvudstupa före och antingen bli fångad eller slå i backen hårt som f*n en gång till. Hade det varit en film hade det varit ett självklart svar eftersom såna beslut alltid slutar lyckligt, men mitt liv är inte en film- uppenbarligen…

Jag måste bara se till att få ur mig det här till en vän och hoppas att jag kan få lite klarhet i det hela.

Jag hatar dig lite grann. Hatar mig själv lite grann. Hat för att något håller mig kvar, om det är jag eller du spelar egentligen ingen roll. Idag kände jag något som jag inte känt på väldigt länge. Bara det i sig gör mig ledsen, men det gör än mer ont att det faktiskt gör ont att känna så, bara för att du finns. Bara för att du funnits hos mig, för att du brukade vara min. Jag hatar dig lite grann, ett lugnt och stilla hat som sveper över mig likt en varm sommarvind. Kort och lockande, utan fäste. Jag hatar mig själv lite grann för att jag inte bara tänker lite i förväg, utan snarare en hel livstid i förväg, för att jag förstör för mig själv.

Någonstans, allra längst inne där sanningen ligger gömd. Dit jag sällan går för att jag ändå vet vad som finns där och hur ont det gör. Jag vet allra längst in att det inte kändes bra, att jag tvekade, tvivlade. Jag vet att jag själv funderade på att ta beslutet för att jag inte trodde på riktigt att det kunde hålla. Jag hatar mig själv för att jag skriver det, för att jag tänker det, för att jag vet att det är sanningen. Sanningen hjälper inte. Den kan inte få mig att varken glömma eller komma ihåg. Den kan inte få mig att känna och den kan inte få mig att inte känna. Sanningen tar mig varken bakåt eller framåt, den bara är.

Förlåt.

Ännu en gång sitter jag och tittar på Sex and the city-filmen som om den vore mitt liv. Bara för att grotta ner mig lite. Men det är som en vän sa till mig: det finns någonting mellan oss som inte fanns där förut. Det är inte en spricka, ett gap eller ens en avgrund- det är en hel värld emellan. En värld tät som den vildaste djungel och som inte tillåter objudna gäster att passera. Framför allt när det som finns på andra sidan står med ryggen till. Jag kan inte förstå, vet inte hur jag kommer att kunna förstå hur han kunde lämna mig. Hur han kunde lämna oss. Än mindre kan jag tänka mig hur han ser på mig nu. Är jag bara ett efterhängset förflutet? Tycker han fortfarande om mig eller var det det han upptäckte att han inte gjorde? Tycker han att jag är snygg? Är jag snygg oavsett vad han tycker? Jag känner mig så fullständigt otillräcklig på alla nivåer och jag vet inte hur jag ska hålla huvudet över ytan eller kanske ska jag bara hålla andan och hoppas på att vattennivån sjunker. Hoppas.

Hopp ställer till det alldeles för mycket. Men det är inte hoppet som är mellan oss, det är den där täta djungeln och hoppet är det enda som kan ta mig till den andra sidan. Frågan är bara vad det egentligen är som finns där, inte detsamma som fanns intill mig förut. Säg att jag skulle kunna hoppa över den där djungeln och faktiskt nå ända fram, att han vände sig mot mig när jag landade. Det skulle fortfarande vara något emellan. Något som hindrade från att villkorslöst hänge sig fullt ut. Misstänksamhet. Avsaknad av förtroende.

Jag kan tycka att det var så fint förut. Att min första kärlek var så oskuldsfull, hängiven och härligt hoppfull. Enkelt härlig utan om.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit nu att jag ska släppa, gå vidare, se framåt. Acceptera. Det går inte så bra. Jag kan inte ge upp hoppet, jag bara kan inte. Det vore mycket lättare om jag kunde det, men nu fungerar inte världen så. Jag fungerar inte så. Jag vill fortfarande att det ska bli vi igen, att han ska komma tillbaka till mig- till oss. Jag hoppas och hoppas. Jag har accepterat det i alla fall. Jag har accepterat att jag hoppas att det fortfarande ska bli vi till slut och jag kan inte bestämma över mina känslor. Jag kan inte bara säga till mig själv vad jag ska känna, det funkar inte så. Det tar alldeles för mycket energi att försöka. Det får vara så istället att jag får gå omkring och hoppas och hoppas. Hoppas tills det blir till verklighet eller hoppas tills jag inte orkar mer. Jag vet inte vad som händer då, men det kan väl knappast bli värre…

Jag skrev till honom för drygt en vecka sedan. Det var första gången vi hördes av på mer än fem veckor. Så länge har vi aldrig haft radio silence förut. Det känns så overkligt alltihop fortfarande. Det ska liksom inte vara så här. Han ska ju vara med mig och vi ska ha roligt och mysigt tillsammans och planera en massa roliga saker ihop. Vart tog allt det vägen? Vart tog han vägen? Eller var det jag som försvann? Vi har väl båda förändrats och på senare tid har jag börjat försöka hitta tillbaka lite till den jag var innan vi blev tillsammans, innan vi var två. Det var så länge sedan att det känns som ett annat liv, men det känns också som om det är där jag måste börja. Jag vet att det här med filmer inte är det optimala att utgå från i alla lägen, men det kan hålla hoppet vid liv eller kanske inge hopp där inte tycks finnas. I alla fall såg jag en film där ett par gick i terapi där terapeuten sa: ”maybe you aren’t the people you fell in love with because neither of you is trying to be the people you fell in love with”.

Jag inser att jag egentligen är ganska långt ifrån den jag var då. Självklart har jag vuxit till en ny version av mig själv som är mer erfaren och som lärt sig en massa nya saker, men jag har också tappat mycket som var viktigt för mig då och som jag inser nu att jag kanske inte borde ha släppt så lätt. Så nu börjar den svåra vägen ”Börja om”. Börja om i hopp om att må bättre, bli mer nöjd med mig själv och få kärleken tillbaka i mitt liv igen för just nu känns den oändligt långt bort. Men en dag kanske den kommer tillbaka och det är den dagen jag inte kommer att vänta på, utan kämpa för att komma närmare. Jag ska kämpa för mig, för oss, för kärleken.

Jag har sett på så mycket happy-endings-kärleksserier nu så jag bytte ut verkligheten. Jag ville så gärna tro att mitt liv var en film där jag till slut fick tillbaka min älskade pojkvän (fd.), men det är inte så. Det kommer inte att bli så. För första gången kan jag säga att det inte är hela världen, det är en fruktansvärt stor del av världen, men inte hela. Jag kanske kommer att få den sagan en dag, men inte med honom. Inte med honom.

Jag skulle så gärna vilja försvinna. Bara glömma bort mig själv och allt runtomkring, bara kunna stanna tiden för att sedan vakna upp när jag är hel igen. Men någon sa att det vore inte att leva om man aldrig behövde kämpa. Jag är där nu, där jag måste kämpa för att kunna andas igen. Det får mig att inse hur lycklig jag faktiskt varit under de år vi var ett par. Jag är glad för det. Det gör ont, men jag är glad att vi haft det så bra tillsammans. Jag har fortfarande svårt att släppa honom och jag kan inte sluta fråga mig själv vad det var som hände på slutet och varför han inte kunde förvarnat mig. Det hjälper inte, det bara fördriver tiden, men jag kommer ändå ingenstans.

Värmeljuset på bordet slocknade precis.

Jag skulle så gärna vilja göra musik just nu, jag vill så gärna sjunga och få uttrycka något litet fragment av mitt hjärta. Få ur mig alla känslor som virvlar runt därinne. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte. Jag kan inte släppa in honom igen och jag vet det. Jag vet att jag har mig själv att ta itu med först och jag kan inte släppa in honom förrän jag släppt honom.

Helvete. Veckan precis efter uppbrottet gick jag ner 3 kg. Ett återbesök på vågen idag visade att jag sedan dess gått upp 5 kg. Inte bra. Inte bra alls. Nu blir målet att åter tappa dessa innan jul, framför allt nyår- detta blir mitt nyårslöfte. Jag förnyar alltså konceptet nyårslöfte och gör upp en plan för mig själv och vägen mot ett hälsosammare liv. Antagligen världens mest uttjatade löfte, men det spelar ingen roll, jag ska inte hetsbanta eller nåt sånt. Jag ska bara ta bort lite onyttigheter, tillföra lite nyttigheter och lägga in nån promenad i schemat. Jag tänker att det blir bättre i längden att ta det lugnt i början så man inte skrämmer bort sig själv. Vi får väl se hur det går, nuvarande vikt är noterad och förändringen börjar idag, nu på en gång. Me go girl!

Det känns fortfarande. Samtidigt känner jag inte riktigt någonting. Jag vill så gärna känna så där som det kändes i början när vi träffades. Hur det killade i magen och hur jag blev alldeles varm av lycka när han var i närheten. Jag vill ha tillbaks det. Vill att vi ska kunna känna så igen. Frågan är om det ens är möjligt? Eller kommer vi känna så för någon annan? Jag kan inte föreställa mig hur han skulle kunna hitta någon annan. Det finns inte i min värld. Det finns bara vi. Fanns bara vi. Jag vill bara att det ska bli bra. Jag vill inte att det ska bli som det var, att vi ska börja om från början. Jag vill att vi ska börja på något nytt, att vi ska hitta varandra igen och att allt mirakulöst ska ordna sig. Jag vet innerst inne att det inte funkar så. Men min hjärna kan inte kommunicera med mitt hjärta just nu. Hjärtat bara slår bäst det vill och tycks ha avskärmat sig helt från vad jag har bestämt och vet om. Det bara slår.

Jag vet att jag skrev tidigare att jag skulle ta och släppa det här nu. Jag försöker, okej? Okej, jag försöker för det mesta, men jag orkar inte jämt. Det tar så fruktansvärt mycket energi att försöka släppa för det innebär någonstans att jag måste komma till ro, vilket i sin tur innebär att jag måste ha bearbetat färdigt. Och hur i h*vete ska jag kunna bearbeta färdigt? Hur kan man bli klar? Hur ska jag kunna se honom igen? Hur ska jag inte kunna se honom igen? Jag längtar efter honom allt oftare och det oroar mig. Det känns pinsamt och jag vet inte vad det betyder. Det känns som om jag borde kunna vara klar nu, som om det förväntas av mig. Jag vet inte om det verkligen är så att jag förväntas vara över honom vid det här laget. Jag förstår inte. Orkar inte och hjärtat det bara slår.

Man säger att man är två i ett förhållande. Att man blir ett. Det innebär att man är en varsin halva. Det innebär att när man sedan inte är ett längre, är man bara en halva. Jag är bara en halva. En halva som jag inte känner igen- vart tog den andra vägen?

Okej, jag fattar faktiskt inte. Jag fattar inte att han lämnade mig. Fattar inte att han ville lämna mig. Jag vill ju bara att allt som krånglade i vårat förhållande skulle kunna lösa sig. Jag vill att han ska vilja det, men han gav upp. Han kanske tyckte att han redan försökt på egen hand, men det är just det som gör mig så upprörd. På egen hand. Man är ju ändå två i ett förhållande, då är det inte på egen hand. Jag tycker att man har en skyldighet att prata med varandra om det är något man vill ändra på. Jag känner inte att jag fick den chansen, fick inte det förtroendet från honom. Han släppte inte in mig. Det gör så ont när jag tänker på det för jag släppte alltid in honom, allra längst in i de djupaste vrårna av hjärtat fick han komma in. Men han släppte inte in mig. Kunde inte? Ville inte? Vet inte. Jag kommer nog aldrig att få veta vad som egentligen hände den där helgen, den där veckan då det tog slut. Den sämsta perioden i hela mitt liv påbörjades då och det kändes så konstigt för det stod i sådan kontrast till hur fantastiskt allt hade känts innan. Då var det den bästa perioden i mitt liv som hade påbörjats; jag mådde bra, jag hade flyttat och kommit in på den utbildning jag helst ville gå på, jag hade kommit närmare honom. Allt kändes så härligt.

Det pratas så mycket om kriser av olika slag. 30-årskris, föda-barn-kris, you name it. Däremot inte så mycket om kärlekskriser, det är så självklart på något sätt och nämns bara i förbifarten som något självklart, jobbigt och så är det inte mer med det. Ingen sa att det skulle vara så helvetes jävla förjävligt jobbigt! Ingen sa att det åt upp en inifrån, att det var som ett stort svart hål som bara slukade allt. Ingen sa att varje andetag, varje dag, skulle vara som ett arbetspass att jobba mot trycket på bröstet. Ingen sa det. Alla bara säger att det blir bättre. Bättre my ass. Överallt finns han och påminner mig om vad vi hade. Rättelse: vad jag trodde att vi hade. Han finns i kläder, kärlekslappar som gömts undan och nu kryper fram, i saker jag fått av honom, på platser vi varit tillsammans och med vänner vi delar. Han är ute och festar tillsammans med sina kompisar. Jag har aldrig gillat att festa och jag trodde att han inte heller var den typen. Nu undrar jag om han bara var sådan på grund av mig. Om han till slut insåg att jag hindrade honom från att vara den han egentligen var, eller den han ville vara. Det värsta är inte det faktum att vi inte är tillsammans längre. Visst, det är fruktansvärt och gör mig vansinnigt ledsen, men det som sårar mig mest är att han inte sa till när det gick att göra något åt vad det nu var som var fel. Det sårar mig att han inte gav mig den chansen, att han inte gav oss den chansen. Det sårar mig.

Jag försöker verkligen att släppa honom. Försöker övertyga mig själv om att jag kommer att må bättre utan honom. Lyckas verkligen inte. Det är fan inte bättre utan honom. Jag vet inte vem jag är. Efter 4,5 år som en halva av ett förhållande är det som om jag bara har den andra halvan kvar. Saknar den andra och känner inte den som är kvar. Jag vet att jag måste börja om men jag vill inte.

Jag vet att han vet att den här bloggen finns. Jag vet inte om han läser den, bryr mig inte om han läser den för jag skriver för mig. Så om du läser det här så är det inte för dig, jag skriver för mig och ingen annan. Jag skriver för mig och det är där jag ska börja. Jag ska börja med mig, för mig. Jag ska börja för mig.

Under mer än tre veckors tid har han varit konstant i mina tankar. Konstant i mina tankar för att det är bara där det kan vara vi. Han är där när jag vaknar, när jag tittar ut genom fönstret eller när jag tar fram nåt ur handväskan. När jag inte kan koncentrera mig smyger han in och när jag gör allt jag kan för att bli uppslukad av något annat är han där lika tydlig som förut. Han är där när jag är vaken och han är där i mina drömmar. Ingenstans får jag vila. Ingenstans får jag vara ifred. Efter drygt tre veckor är jag helt utmattad. Helt full av tankar, känslor och intryck. Helt slut av att inte få någon vila. Helt tom. Allt på samma gång. Jag klarar inte att ha det så här länge till. Jag orkar inte. Jag märker redan hur min kropp börjar säga ifrån. Det är ett under att jag faktiskt har klarat mig igenom de här veckorna när jag tänker efter. Varje andetag är så tungt, gör så ont. Det gör ont varje gång, varje dag och det lättar inte. Jag vill att det ska lätta. Vill kunna njuta av att bara finnas igen.