Det känns fortfarande. Samtidigt känner jag inte riktigt någonting. Jag vill så gärna känna så där som det kändes i början när vi träffades. Hur det killade i magen och hur jag blev alldeles varm av lycka när han var i närheten. Jag vill ha tillbaks det. Vill att vi ska kunna känna så igen. Frågan är om det ens är möjligt? Eller kommer vi känna så för någon annan? Jag kan inte föreställa mig hur han skulle kunna hitta någon annan. Det finns inte i min värld. Det finns bara vi. Fanns bara vi. Jag vill bara att det ska bli bra. Jag vill inte att det ska bli som det var, att vi ska börja om från början. Jag vill att vi ska börja på något nytt, att vi ska hitta varandra igen och att allt mirakulöst ska ordna sig. Jag vet innerst inne att det inte funkar så. Men min hjärna kan inte kommunicera med mitt hjärta just nu. Hjärtat bara slår bäst det vill och tycks ha avskärmat sig helt från vad jag har bestämt och vet om. Det bara slår.

Jag vet att jag skrev tidigare att jag skulle ta och släppa det här nu. Jag försöker, okej? Okej, jag försöker för det mesta, men jag orkar inte jämt. Det tar så fruktansvärt mycket energi att försöka släppa för det innebär någonstans att jag måste komma till ro, vilket i sin tur innebär att jag måste ha bearbetat färdigt. Och hur i h*vete ska jag kunna bearbeta färdigt? Hur kan man bli klar? Hur ska jag kunna se honom igen? Hur ska jag inte kunna se honom igen? Jag längtar efter honom allt oftare och det oroar mig. Det känns pinsamt och jag vet inte vad det betyder. Det känns som om jag borde kunna vara klar nu, som om det förväntas av mig. Jag vet inte om det verkligen är så att jag förväntas vara över honom vid det här laget. Jag förstår inte. Orkar inte och hjärtat det bara slår.