Jag hatar dig lite grann. Hatar mig själv lite grann. Hat för att något håller mig kvar, om det är jag eller du spelar egentligen ingen roll. Idag kände jag något som jag inte känt på väldigt länge. Bara det i sig gör mig ledsen, men det gör än mer ont att det faktiskt gör ont att känna så, bara för att du finns. Bara för att du funnits hos mig, för att du brukade vara min. Jag hatar dig lite grann, ett lugnt och stilla hat som sveper över mig likt en varm sommarvind. Kort och lockande, utan fäste. Jag hatar mig själv lite grann för att jag inte bara tänker lite i förväg, utan snarare en hel livstid i förväg, för att jag förstör för mig själv.

Någonstans, allra längst inne där sanningen ligger gömd. Dit jag sällan går för att jag ändå vet vad som finns där och hur ont det gör. Jag vet allra längst in att det inte kändes bra, att jag tvekade, tvivlade. Jag vet att jag själv funderade på att ta beslutet för att jag inte trodde på riktigt att det kunde hålla. Jag hatar mig själv för att jag skriver det, för att jag tänker det, för att jag vet att det är sanningen. Sanningen hjälper inte. Den kan inte få mig att varken glömma eller komma ihåg. Den kan inte få mig att känna och den kan inte få mig att inte känna. Sanningen tar mig varken bakåt eller framåt, den bara är.

Förlåt.