Ännu en gång sitter jag och tittar på Sex and the city-filmen som om den vore mitt liv. Bara för att grotta ner mig lite. Men det är som en vän sa till mig: det finns någonting mellan oss som inte fanns där förut. Det är inte en spricka, ett gap eller ens en avgrund- det är en hel värld emellan. En värld tät som den vildaste djungel och som inte tillåter objudna gäster att passera. Framför allt när det som finns på andra sidan står med ryggen till. Jag kan inte förstå, vet inte hur jag kommer att kunna förstå hur han kunde lämna mig. Hur han kunde lämna oss. Än mindre kan jag tänka mig hur han ser på mig nu. Är jag bara ett efterhängset förflutet? Tycker han fortfarande om mig eller var det det han upptäckte att han inte gjorde? Tycker han att jag är snygg? Är jag snygg oavsett vad han tycker? Jag känner mig så fullständigt otillräcklig på alla nivåer och jag vet inte hur jag ska hålla huvudet över ytan eller kanske ska jag bara hålla andan och hoppas på att vattennivån sjunker. Hoppas.

Hopp ställer till det alldeles för mycket. Men det är inte hoppet som är mellan oss, det är den där täta djungeln och hoppet är det enda som kan ta mig till den andra sidan. Frågan är bara vad det egentligen är som finns där, inte detsamma som fanns intill mig förut. Säg att jag skulle kunna hoppa över den där djungeln och faktiskt nå ända fram, att han vände sig mot mig när jag landade. Det skulle fortfarande vara något emellan. Något som hindrade från att villkorslöst hänge sig fullt ut. Misstänksamhet. Avsaknad av förtroende.

Jag kan tycka att det var så fint förut. Att min första kärlek var så oskuldsfull, hängiven och härligt hoppfull. Enkelt härlig utan om.