Ibland behöver man bara en kram. Det behöver inte vara så komplicerat som ett långt samtal eller en vild fest. En kram. Jag pratade med mamma förut, men det hjälper liksom inte så mycket. Att träffa kompisarna i skolan är bara distraherande för stunden, men när jag kommer hem är det fortfarande bara jag. Ingen som ropar hej när jag kommer eller som frågar hur min dag varit. Ingen som håller om mig och säger att allt blir bra. Jag behöver en kram av någon som verkligen menar det. En sån där kram som man blir alldeles varm och lugn av. En trygg och omtänksam kram.

Som jag har förstått det så är det som det är och blir som det blir. Livet bara är och saker och ting händer när det händer – varken före eller efter. Jag såg en film där de sade att det inte finns något mod utan rädsla. Om man inte är rädd kan man inte vara modig eftersom mod bara är en vågad handling som utförs trots den egna rädslan. För att vara modig krävs det alltså att man är rädd för något, att man har något att förlora på att vara modig. Att man inte vet hur det kommer att gå. Man skulle därför också kunna säga att rädsla ger möjlighet att vara modig. Därför ska jag försöka tänka när jag är rädd för något, att jag fått en möjlighet att vara modig. Men det får mig också att undra vad som är bra med att vara modig. Jo, själva definitionen av mod – det kan bli riktigt dåligt och det kan bli riktigt bra. Frågan är bara om man vågar vara modig. Det som driver modet är hoppet om den stora belöningen. Hoppet. Hoppet är väl det som driver en genom hela livet antar jag. Att vara modig är en stor risk med en hög insats som antingen kan förloras eller vinnas flerfaldigt. Vad som är värt att vara modig för vet man nog aldrig förrän efteråt. Hittills i mitt liv har det dock oftast varit värt att vara modig. Jag tror att jag ska försöka vara det lite oftare nu. Fråga mig inte varför just nu, men bättre sent än aldrig antar jag. Djupt och klyschigt blev det här, men det får ni eventuella, få, stå ut med. Kram!