Jag kan inte sluta älska dig. Jag kan bara inte.

Jag gråter mig en flod att färdas på, bort från tunga minnen.

Du springer längs stranden bredvid, vill visa att du finns kvar.

Men du springer inte för mig.

En dag ska jag komma fram, bort från tunga minnen.

Du kommer va kvar på stranden, bortom det som var.

Och jag gråter inte längre för dig.

En dag.

Det är slut nu. Det var slut igår också. Det har varit slut, helt slut sedan i torsdags. Torsdagen då min värld föll ihop. Jag har inte orkat berätta för mina kompisar om det förrän idag. Ikväll mer precist. Jag har varit så rädd för vad jag skulle säga och för att de bara skulle slänga sig på luren för att trösta mig. Jag vill att de ska vilja det, men jag orkar bara inte det nu. Jag skrev det till dem och de är så fina, mina vänner.

Det var så länge sedan jag kände mig så ensam. Jag har förlorat min bästa vän, den enda som visste allt om mig. Som kände mig inifrån och ut, nästan bättre än mig själv ibland. Jag är så ledsen att den jag kände alltid fanns där för mig inte finns där för mig mer. Inte vill finnas för mig mer. Det är nog det som gör mest ont. Men allt gör så ont att jag vet inte riktigt vad det är som värker längre. Mamma och pappa försökte muntra upp mig och trösta mig i helgen. Jag älskar dem  för det, men jag vill inte bli uppmuntrad. Jag vill bara krypa ner i det mörka hålet i bröstet som expanderar. Jag vill bara krypa ner där och aldrig mer komma tillbaka. Jag har skjutit våra tavlor under sängen så att jag inte ska se dem, men jag vet att de ligger där. Jag vet vad de föreställer. Jag vet hur varenda millimeter av tavlorna ser ut. Den ena är ett porträtt av oss som vi köpte av en gatukonstnär i Paris. Den andra är ett foto som vi tog på oss själva på stranden vid hans sommarstuga. Jag lyssnar på Gyllene Tider nu. Det är deppigt och sorgligt men ändå lättsamt på samma gång. Jag är hungrig och trött och vill bara ”poff” vara tillbaka hemma hos mamma och pappa. Hemma. ”Home is where your heart lies”. Jag har förlorat ett hem. Min bästa vän. Min första och enda kärlek. Den kärlek som jag slutligen verkligen trodde skulle bli den sista.

Jag saknar honom. Hela tiden. Jag vill att han ska hålla om mig och säga att det kommer att bli bra. Det kommer han inte göra. Han vill inte.
Jag vill ringa och be honom att ta mig tillbaka. Det vore inte rättvist. Det kommer jag inte att göra. Men jag vill. Jag vill så gärna att han ska vilja.

Jag har förstått att i såna här situationer ska man vara förstående. Jag vill förstå, men jag kan inte. Jag förstår inte alls. Jag förstår inte hur han bara kan ge upp om oss utan att ens ge det en chans. Det är som om han gav upp långt innan han gjorde slut. Som om han aldrig riktigt ville vara tillsammans med mig. Det är det som gör att jag känner mig så dum. Jag trodde att det, om någon, skulle vara jag som gjorde slut. Att det skulle vara han som hade mer känslor för mig. Att det var han som desperat ville hålla mig kvar. Jag trodde, dumt nog, att det var jag som hade kontrollen. Kanske är det just där felet ligger. Jag vet att man inte ska leta fel hos sig själv, men säg hur man ska kunna låta bli?

Så kom vi hit till slut. Paus. Jag vill inte ta en paus. Jag vill inte definiera vad en paus är. Det är bara ett av många sätt att säga slut. Det var som ett slag i magen, verkligen. Jag var inte alls förberedd. Det var inte som om jag trodde att allt var bra, så naiv och ovetandes är jag inte. Men jag trodde att det skulle vara jag, om någon, som skulle ta ett sådant beslut. Vi har känt varandra så länge nu. Det var länge sedan vi träffades för första gången och vi har varit med om så mycket tillsammans. Nästan en fjärdedel av mitt liv har varit med honom. Jag vet inte vem jag är utan honom. Vi hade så mycket planerat tillsammans, så många önskningar som vi ville dela med varandra. Det känns så löjligt att tänka på det som om det aldrig skulle kunna hända utan honom, men det är så det känns.

Det värsta mitt i allt det här är inte bara att jag blev sjuk när vi hade ”the talk” igår. Det värsta är att jag har ingen jag kan prata med. Under alla år har jag förlitat mig så mycket på honom och han har alltid varit där för mig, men nu när jag behöver prata med någon annan så finns ingen där. Mamma och pappa finns där, men det känns så pinsamt att gå in på detaljerna i de problem vi försökt reda ut, men misslyckats med. Jag trodde att vi skulle försöka reda ut våra problem. Jag vet att vissa problem är stora och har funnits i flera år, så det börjar kännas lite hopplöst att reda ut dem. Mamma sa något klokt igår när jag pratade med henne; att man kanske inte ska reda ut alla problem. Man kanske helt enkelt måste ta den ena sidan eller den andra. Mellanvägar kanske inte alltid är så ultimata som man kan tro.

Jag vill ringa honom, men jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte om det kommer göra någon skillnad. Vet inte om det kommer göra avståndet mellan oss längre. Jag vill ringa pappa också . Jag vill berätta för honom precis vad det är som hänt och jag vill ge honom en chans att hjälpa mig, men det är så pinsamt. Det är liksom inte sånt man pratar med sina föräldrar om bara så där. Det är i och för sig inte ”bara så där” längre. Det är kris nu. Jag har funderat så många gånger på hur jag skulle reagera om det tog slut. Nu när jag står här på kanten känner jag mig inte alls lika stark som jag trodde att jag skulle vara. Lite hatar jag mig själv för det. Det var ju jag som skulle ta det här beslutet, det var jag som skulle vara den bestämda, starka. Jag känner varken stark eller bestämd. Bara ensam och ynkligt maktlös. Jag var orolig för att jag inte skulle känna något om det tog slut. Att det skulle kännas rätt. Det känns inte rätt. Det känns så jävla fel.

Jag förstår att det är mest topparna och dalarna i mitt liv som hamnar här på bloggen. Det blir väl lite så att det är de där starka känslorna som får en att bubbla över här på bloggen för att inte bubbla över inombords eller på alla andra. Det är ingen dal nu, ingen topp heller. Men det är bra. Riktigt bra. Jag trivs just nu väldigt bra med mitt liv och även om jag svängt både höger och vänster och runt igen, känns det som att jag är på rätt väg. Jag har ett bra jobb som jag trivs med, en fantastisk familj och en helt underbar pojkvän. Komvux-kursen är numera avslutad med högsta betyg (!) och nu ser jag nästan fram emot höstens antagning till högskolan. Det är lite läskigt, dock, så jag försöker att inte ha för höga förväntningar för att slippa bli besviken om jag inte kommer in. Jag njuter så gott jag kan av sol, värme och kärlek så här på försommaren! Jag är övertygad om att den här sommaren kommer att bli den bästa hittills. Tack än en gång för att ni osynliga inte finns där för mig så att jag kan tänka lite klarare!

https://www.youtube.com/watch?v=P2JsC5tRNsc

Okej, jag är rätt deppig nu. Man får vara det ibland, tycke jag. Speciellt när man får veta att man lagt ned en massa arbete i onödan på att få högsta betyg och sen räknas det ändå inte med. Hade jag vetat det från början hade jag inte läst kursen på universitet, utan på komvux istället. Det är det som stör mig mest- varför visste jag inte det? Varför tog jag inte reda på det här innan? Hade jag gjort det hade jag kunnat få ett högre meritvärde än vad det nu kan bli. Jag går miste om ungefär 0,1 poäng, vilket är ganska mycket och väldigt avgörande. Om det här visar sig vara avgörande (vilket jag tyvärr tror att det är) till hösten vet jag inte vad jag gör. Sätter mig ned och dör eller nåt. Bara sätter mig ned och klipper till mig själv för att jag är så dum och klantig och naiv och otillräcklig. Jag önskar jag hade kunnat skylla på någon annan än mig själv, men det här är bara mitt eget fel. Bara mitt. Det hade i och för sig inte gjort någon skillnad på pappret och jag hade väl troligtvis mått lika dåligt ändå. Ilskan och besvikelsen hade väl bara varit riktad åt ett annat håll.

Det värsta är att jag för några dagar sedan gjorde det där som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag brukar alltid lova mig själv att inte ha några förväntningar på det jag gör för att slippa bli besviken. Att inte tro att det kommer gå bra, för det blir jobbigare då om det går fel. Om man inte har några förväntningar på något så blir man inte besviken, utan det kan bara bli positiva överraskningar. Jag vet att det låter som en extremt deppigt sätt att tänka på, men jag trivs med att ha det så. Ändå bröt jag min egen regel. För några dagar sedan när jag satt och räknade ihop mitt meritvärde (betygspoäng) och jämförde det med tidigare antagningspoäng och gjorde teorier om hur mina chanser var att komma in, så gjorde jag det där som jag inte borde gjort. Jag såg ljuset i tunneln. Jag såg möjligheten att jag skulle kunna komma in. Fel. Fel, fel, fel. Jag visste inte hur jag skulle räkna och räknade såklart fel. Det spelade ingen roll att jag fått A i den ena kursen eftersom den ändå inte skulle räknas med. Mitt meritvärde blir därför lägre och den där möjligheten som svävade framför näsan för några dagar sedan är nu bortblåst med vårvindarna som härjar här utanför.

Så, bye bye landskapsarkitekt!

Oooh! Jag ser att sen sist jag skrev så har det skett en del. Ett jobb till exempel! Jajamensan! Idag var den första av många den här sommaren på min nya arbetsplats. Oturligt nog var det kallt och regnigt när vi gick omkring utomhus för att kolla in stället. Turligt nog var det väldigt mycket trevligt folk jag kommer att jobba med. Det här inlägget har jag inga förhoppningar om att det ska vara seriöst, det är enbart till för att jag, just nu, ska kunna få reagera av mig lite på lillebror som farit runt som en tok halva eftermiddagen (den halvan jag varit hemma, så hela min del). Jag vet inte riktigt vad det var jag skulle klaga på nu när det väl kom till kritan. Det var väl antagligen inte varken tillräckligt viktigt eller meningslöst för att skrivas ned.

Yngsta brorsan går stolt omkring i sina sprillans nya, gröna gummistövlar. Han hoppas nog på att få inviga dem idag, men så blir det knappast så sent som det är nu. Jag trodde aldrig jag skulle tänka det här, men jag tror faktiskt att jag saknar Skåne lite grann. Inte landskapet, inte havet, inte folket, inte skolan, men min kära vän som jag lärde känna så där bra som man bara lär känna ett fåtal människor under hela livet. Lite underligt är det att man kan lära känna vissa människor så bra.

Shit, va hungrig jag är! Min mage började kurra o knorra för länge sen, nu gör den ont och snart gör den nog inte ont längre. Då kan man bara vänta tills den börjar värka igen- ännu värre. Jag är rätt godissugen och min mage skulle gärna cykla iväg för att införskaffa en fredagspåse med onyttigheter. Nu är det dock inte magen som trampar, utan det är mina ben och de bara skriker NEJ! efter att redan ha cyklat knappt två mil idag. Nu kanske ni tänker att knappt två mil är väl inte så mycket. Nej, det är det ju egentligen inte. Allt är ju relativt. För mina ben är det ganska mycket eftersom de inte alls är vana att cykla några längre sträckor eller träna över huvud taget.

Sådär, då. Ännu ett relativt meningslöst inlägg som jag kanske bryr mig om senare i livet (troligtvis inte). Relativt meningslöst är det ju ändå- inte helt meningslöst. Det måste väl ändå finnas inlägg som ligger högre upp på skalan av meningslöshet. Känner dock att jag klättrar uppåt på den där skalan för varje ord jag skriver om hur meningslöst det är…

Tills vidare, hoppas jag det blir en varmare vår!

Okej. Idag har jag inte bara hittat en mjuk, fin tröja, tre undersköna trosor och ett par cheapy-chic leggings. Jag har också funnit lite insikt. Sedan jag flyttade hem och började studera på distans har allt fokus legat på studierna och att få AAAAs-bra betyg. Tyvärr, kan jag inte med gott samvete och sanningsenligt skylla på att det är därför jag ännu inte skaffat ett jobb. Jag har inget jobb, för jag har inte varit tillräckligt motiverad helt enkelt. Jag vet att det är orättvist mot mina föräldrar som jag lovat att jag ska skaffa ett jobb och jag vet att det är OTROLIGT dumt eftersom jag nu inte har någon inkomst. Alls. Dock tjänade min shoppingrunda med lillasyster till någonting mer än utfylllnad i garderoben och ett bidrag till den svenska ekonomin. Jag fann lite insikt. Inte sådär att jag skulle kalla mig upplyst på något sätt, men jag fann lite insikt i något som jag verkligen behövde se klart. Jag vill inte gå hemma hela dagarna och fikat som dagens höjdpunkt. Jag vill inte behöva fundera på när nästa inkomst kommer och därför behöva snåla. Jag vill kunna hälsa på min pojkvän i Stockholm så ofta jag vill och jag vill kunna handla nya kläder när jag känner för det. Jag vill kunna unna mig saker och ta en fika med vänner utan att känna att kassan sinar. Jag vill ha ett jobb. Jag VILL ha ett jobb.

Jag vet att det är mycket lättare att komma fram till det här på kvällarna när man inte har någon möjlighet att faktiskt kontakta någon arbetsgivare, vilket jag tycker är det svåraste i hela processen. Med andra ord har det varit ett ganska stort problem. Men jag har faktiskt börjat lite idag att ringa runt och imorgon ska jag inte bara ringa runt, jag ska besöka minst ett ställe där jag vill jobba. Det året kommer att bli annorlunda. Det kommer inte att hända av sig självt. Jag kommer att göra det annorlunda, bättre.

Orkar inte skriva något särskilt just nu, men kunde ändå inte låta bli att lägga upp något. Så här får ni lyssna istället på mina hjärtslag.