Så kom vi hit till slut. Paus. Jag vill inte ta en paus. Jag vill inte definiera vad en paus är. Det är bara ett av många sätt att säga slut. Det var som ett slag i magen, verkligen. Jag var inte alls förberedd. Det var inte som om jag trodde att allt var bra, så naiv och ovetandes är jag inte. Men jag trodde att det skulle vara jag, om någon, som skulle ta ett sådant beslut. Vi har känt varandra så länge nu. Det var länge sedan vi träffades för första gången och vi har varit med om så mycket tillsammans. Nästan en fjärdedel av mitt liv har varit med honom. Jag vet inte vem jag är utan honom. Vi hade så mycket planerat tillsammans, så många önskningar som vi ville dela med varandra. Det känns så löjligt att tänka på det som om det aldrig skulle kunna hända utan honom, men det är så det känns.

Det värsta mitt i allt det här är inte bara att jag blev sjuk när vi hade ”the talk” igår. Det värsta är att jag har ingen jag kan prata med. Under alla år har jag förlitat mig så mycket på honom och han har alltid varit där för mig, men nu när jag behöver prata med någon annan så finns ingen där. Mamma och pappa finns där, men det känns så pinsamt att gå in på detaljerna i de problem vi försökt reda ut, men misslyckats med. Jag trodde att vi skulle försöka reda ut våra problem. Jag vet att vissa problem är stora och har funnits i flera år, så det börjar kännas lite hopplöst att reda ut dem. Mamma sa något klokt igår när jag pratade med henne; att man kanske inte ska reda ut alla problem. Man kanske helt enkelt måste ta den ena sidan eller den andra. Mellanvägar kanske inte alltid är så ultimata som man kan tro.

Jag vill ringa honom, men jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte om det kommer göra någon skillnad. Vet inte om det kommer göra avståndet mellan oss längre. Jag vill ringa pappa också . Jag vill berätta för honom precis vad det är som hänt och jag vill ge honom en chans att hjälpa mig, men det är så pinsamt. Det är liksom inte sånt man pratar med sina föräldrar om bara så där. Det är i och för sig inte ”bara så där” längre. Det är kris nu. Jag har funderat så många gånger på hur jag skulle reagera om det tog slut. Nu när jag står här på kanten känner jag mig inte alls lika stark som jag trodde att jag skulle vara. Lite hatar jag mig själv för det. Det var ju jag som skulle ta det här beslutet, det var jag som skulle vara den bestämda, starka. Jag känner varken stark eller bestämd. Bara ensam och ynkligt maktlös. Jag var orolig för att jag inte skulle känna något om det tog slut. Att det skulle kännas rätt. Det känns inte rätt. Det känns så jävla fel.