Det är slut nu. Det var slut igår också. Det har varit slut, helt slut sedan i torsdags. Torsdagen då min värld föll ihop. Jag har inte orkat berätta för mina kompisar om det förrän idag. Ikväll mer precist. Jag har varit så rädd för vad jag skulle säga och för att de bara skulle slänga sig på luren för att trösta mig. Jag vill att de ska vilja det, men jag orkar bara inte det nu. Jag skrev det till dem och de är så fina, mina vänner.

Det var så länge sedan jag kände mig så ensam. Jag har förlorat min bästa vän, den enda som visste allt om mig. Som kände mig inifrån och ut, nästan bättre än mig själv ibland. Jag är så ledsen att den jag kände alltid fanns där för mig inte finns där för mig mer. Inte vill finnas för mig mer. Det är nog det som gör mest ont. Men allt gör så ont att jag vet inte riktigt vad det är som värker längre. Mamma och pappa försökte muntra upp mig och trösta mig i helgen. Jag älskar dem  för det, men jag vill inte bli uppmuntrad. Jag vill bara krypa ner i det mörka hålet i bröstet som expanderar. Jag vill bara krypa ner där och aldrig mer komma tillbaka. Jag har skjutit våra tavlor under sängen så att jag inte ska se dem, men jag vet att de ligger där. Jag vet vad de föreställer. Jag vet hur varenda millimeter av tavlorna ser ut. Den ena är ett porträtt av oss som vi köpte av en gatukonstnär i Paris. Den andra är ett foto som vi tog på oss själva på stranden vid hans sommarstuga. Jag lyssnar på Gyllene Tider nu. Det är deppigt och sorgligt men ändå lättsamt på samma gång. Jag är hungrig och trött och vill bara ”poff” vara tillbaka hemma hos mamma och pappa. Hemma. ”Home is where your heart lies”. Jag har förlorat ett hem. Min bästa vän. Min första och enda kärlek. Den kärlek som jag slutligen verkligen trodde skulle bli den sista.

Jag saknar honom. Hela tiden. Jag vill att han ska hålla om mig och säga att det kommer att bli bra. Det kommer han inte göra. Han vill inte.
Jag vill ringa och be honom att ta mig tillbaka. Det vore inte rättvist. Det kommer jag inte att göra. Men jag vill. Jag vill så gärna att han ska vilja.

Jag har förstått att i såna här situationer ska man vara förstående. Jag vill förstå, men jag kan inte. Jag förstår inte alls. Jag förstår inte hur han bara kan ge upp om oss utan att ens ge det en chans. Det är som om han gav upp långt innan han gjorde slut. Som om han aldrig riktigt ville vara tillsammans med mig. Det är det som gör att jag känner mig så dum. Jag trodde att det, om någon, skulle vara jag som gjorde slut. Att det skulle vara han som hade mer känslor för mig. Att det var han som desperat ville hålla mig kvar. Jag trodde, dumt nog, att det var jag som hade kontrollen. Kanske är det just där felet ligger. Jag vet att man inte ska leta fel hos sig själv, men säg hur man ska kunna låta bli?