Krokodilen » Okategoriserat

Norrsken!

krokodilen — Wed, 07 Oct 2015 19:16:53 +0000

Alltså, just nu är jag så himla lycklig! HIMLA LYCKLIG! Med betoning på HIMLA. Jag har nämligen precis, för första gången i mitt liv, fått se norrsken!!! Jag är helt tagen av detta omtalade ljusfenomen som dansade fram i grönt på den något mulna kvällshimlen. Jag har så länge längtat efter att få se norrsken och innan jag fick tips om att det skedde utanför husknuten låg jag i sängen och deppade med min godispåse (som för övrigt inte ens var god…). Så fort vände min deppighet. Det var som att trycka på en knapp och vips så slog det om till happy mode! Smått lyriska med skyhöga (höhö…) förväntningar trampade jag och min kära vän fnissandes ut på gräskullen där vi kunde så norrskenet. Fantastiskt säger jag bara. Varenda böljande liten rörelse var fascinerande och det kändes som om jag fick se jordens eget ultraljud. Jag vet att det låter lite cheesy och flummigt, men det var en av de mest fantastiska upplevelser jag varit med om. Och all denna fantastiskhet på en helt vanlig onsdag! Norrskenet sken verkligen upp min höstkväll. Tack.

När något är fel

krokodilen — Wed, 07 Oct 2015 15:50:35 +0000

Jag vet något som inte du vet. Visserligen vet jag en massa saker och du vet en massa saker som inte jag vet, men det här är något som jag inte vet om jag vågar berätta. För mig är det en av de mörkaste stunderna i mitt liv och jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det nu. Jag tror att jag saknar dig och jag vet inte varför men just nu mår jag inte alls bra. Det är ganska underligt egentligen för jag har inte känt mig så här tidigare idag. Jag har varit lite seg och så, men just nu är jag så fruktansvärt opepp på allt omkring mig. Jag skulle bara vilja försvinna någonstans och dyka upp igen när det är över. Var inte orolig, jag vet att det kommer gå över. Jag vet det, men jag vet inte om det är så mycket till tröst just nu. Lite kanske. Just nu känner jag mig deppigare än på länge. Det kommer väl perioder i livet, antar jag, där det känns pissigt en stund och jag vet inte om det är så mycket att göra åt. Det som stör mig mest just nu är egentligen inte det pissiga i sig, utan att jag inte kan prata med dig om det, för du är inte här. Du är varken här eller i telefonen. Jag vet att jag kan nå dig om det är något akut, men jag vill inte störa och avbryta dig när du är iväg och har kul med dina kompisar. Jag ville bara att du skulle höra när vi pratade förut att det var något som var fel. Jag ville att du skulle fråga om det var något så jag kunde säga nej, alternativt ”vi tar det sen”. Fruktansvärt själviskt, jag vet. Ibland är känslorna väldigt själviska och ibland bryr de sig inte ett dugg om mig. Egentligen handlar det bara om att jag vill att du ska förstå när något är fel. Problemet är väl att jag inte har så lätt att förstå det själv alltid. Än mindre vad det beror på. Hur som helst, jag tror det skulle kännas bättre om du var här, jag längtar tills du kommer hit.

I en tid av medmänskligt kaos

krokodilen — Thu, 01 Oct 2015 21:57:57 +0000

Jag ska inte säga hur det är. Det är en alldeles för stor sanning att få grepp om. Jag ska säga hur jag ser det. Jag ser en massa människor i olika medier som är utsatta. De är skadade, chockade, rädda och oroliga. De söker efter en fast punkt av trygghet. Utöver det är de förföljda, ovälkomna, nedvärderade och utnyttjade. Jag är väl medveten om att jag generaliserar, men jag är också medveten om att det är alldeles för många som omfattas av den generaliseringen. Detta var en vanlig bild för några år sedan. Skillnaden är att nu syns de inte längre i media, nu är de här. De är här och de har det svårt- mitt i min annars så välputsade vardag utan större bekymmer. Plötsligt sitter utsattheten och uppgivet ler mot mig när jag kommer ut från mataffären med mina välfyllda kassar. Jag ler skamset tillbaka. Skäms för att jag inte delar med mig av det jag kan. Skäms för att jag får representera ett samhälle där det är ”vi här” och ”de där”. Jobbigt är det när utsattheten synar våran bleka snålhet. Jobbigt är det att behöva se andra som har det jobbigt. Det finns två sätt att slippa se: man kan blunda, låtsats att det inte finns och vänta tills det antingen försvinner eller kommer så nära att man känner andetagen i nacken. Eller så kan man göra någonting åt det. Det verkar det just nu också finnas två varianter av just nu: stänga ute, eller hjälpa. Jag förespråkar inte indelningen av ”vi” och ”de”. ”Vi” är vi allihopa, punkt.

Jag har stött på alldeles för många människor som fastnat i ”vi” och ”de”. Det tycks vara lätt hänt och på något sätt ännu lättare att förbise det faktum att alla människor är människor oavsett de saker som skiljer oss åt. Det tycks vara lätt hänt att skillnaderna blir viktigare än likheterna och öppenheten stänger in sig i sin närmaste krets. Jag hoppas att det kommer att ändra sig snart.

Jag ska säga någonting som jag tänker stå för resten av mitt liv.

Alla människor är människor.Alla människor har samma rättigheter.
Alla människor har skyldighet att stå upp för alla människors samma rättigheter.

Sen har jag bara några små kom-ihåg-tips (till mig själv också):

Ingen vet allt om någonting.
Var ödmjuk.
Var förstående.
Stå upp för dig själv och de som inte kan stå själva.
Gör så gott du kan.

Griniga tanten kommer fram

krokodilen — Wed, 22 Apr 2015 19:50:33 +0000

Jag vet att just nu är jag inte alls tillmötesgående. Jag vet att jag är svår att nå och antagligen fruktansvärt irriterande. Jag vet att jag kommer ångra det sen, men just nu skiter jag i det. Just nu behöver jag vara ifred och bete mig som en grinig gammal tant. Det låter fruktansvärt omoget och motbjudande, jag vet det. Jag vet också att ibland behöver jag vara sådan, så att jag kan bete mig som en vettig människa efteråt. Det är en bit kvar tills jag kommer att betraktas som en vettig människa, men det gör mig inget just nu.

Jag är i lite grann av ett tyst krig just nu och som vanligt är jag inställd på att vinna. Jag pratade om det där med en väldigt kär vän för några veckor sedan. Det där med att vinna är tydligen väldigt viktigt i relationer när man bråkar. Så viktigt att det inte bara är jag som gör det och så viktigt att man glömmer bort vad som egentligen är viktigast – relationen. Skamset får jag erkänna att det inte är alltför ovanligt att jag glömmer bort vad det var jag blev irriterad på från början. Men just då är det, av någon okänd anledning, så otroligt viktigt att vinna. Sådana krig är aldrig bra.

Sådär. Nu kan jag fokusera om igen.

Mer kärlek

krokodilen — Sun, 17 Aug 2014 09:04:23 +0000

Just nu kan inget dra ner mig från himlen. Det kanske låter klyschigt och löjligt, men jag kan faktiskt inte minnas att jag känt så här förut. Allt känns på något sätt lite bättre. Allt känns lite mer intensivt. Allt känns lite mer.

Jag är tillbaka i lägenheten och imorgon börjar skolan igen. På något sätt är allt tillbaka som det var – förutom att det inte alls är som det var. Hade någon berättat för mig om den här dagen för två, tre månader sedan hade jag aldrig trott dem. Jag trodde inte att kärleken var för mig och jag trodde verkligen inte att den skulle dyka upp så snart och så nära. Jag saknar honom så, men längtan är starkare och snart kommer han hit till mig. Så fram till dess underhåller jag mig med brödbak, avloppsrensning, städning och skola. Sen har jag självklart hittat lite ny musik som jag spelar sönder samtidigt som jag dansar runt som en tok i min lilla lägenhet. Här ska ni få höra på min nya ”upptäckt” som just nu ger mig glädje och kraft (även om texten inte är så glad). Förresten får ni inte missa videon, den är ett mästerverk.

Click here to view the embedded video.

På ett ben…

krokodilen — Sat, 26 Jul 2014 10:57:23 +0000

Okej, jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag trodde inte att det skulle kännas såhär. Just nu har jag fått allt jag längtat efter och sagt att jag vill ha, men nu när jag har det så är det så annorlunda i verkligheten. Jag har varit ensam så länge nu att jag faktiskt på riktigt vant mig vid det och känner mig bekväm med att ha det så. Jag har kommit så långt och jag är så stolt över mig själv för det, men nu när jag inte är singel längre är jag så rädd att bli beroende av en annan människa. Jag törs liksom inte hoppa riktigt, utan står mest på ett ben funderandes på vart jag ska ställa ner det andra. Det är alldeles för tidigt att prata med honom om det här när det är så nytt fortfarande. Det jag är mest rädd för är att det inte känns så där totalt uppslukande som jag trodde att det skulle göra och mitt i alltihop är det kanske bara idén i mitt huvud som hindrar sig själv från att bli verklighet. Det jobbigaste är att jag vet inte om lösningen är att vara mer för mig själv eller mer med honom, allt händer så himla fort nu…

Han kommer hitta mig.

krokodilen — Thu, 17 Jul 2014 21:32:32 +0000

Han kommer att hitta mig. En dag kommer han att hitta mig och då kommer jag att vara redo. De senaste dagarna har varit de bästa i mitt liv på väldigt väldigt länge. Jag har inte mått så här på en evighet och jag just därför känns det samtidigt fascinerande och förvirrande. Jag är rädd att jag ska förstöra det, jag vill så gärna att det ska fortsätta vara precis så här underbart och jag vill aldrig någonsin förlora min allra bästa vän. Jag har nog aldrig pratat med någon på samma sätt som vi pratade inatt. Mitt hjärta slog alldeles för fort och vägrade sakta ner trots mina desperata försök. Jag vet att jag är redo för att träffa kärleken igen, men jag vägrar att leta. Jag tänker inte göra ett dugg för att finna den. Jag ska bara vara mig och vara med de vänner jag har och hitta nya. Det är allt jag ska sysselsätta mig med och inget annat. Ingen annan. Man hittar aldrig kärleken när man letar efter den, den bara dyker upp. Så därför tänker jag vägra att leta efter något ens i närheten, han kommer att hitta mig en dag. Till dess tänker jag bara ha kul och ta råd från omsorgsfulla vänner.

Click here to view the embedded video.

Min vän. Min vän?

krokodilen — Sun, 06 Jul 2014 15:17:10 +0000

Sådärja! Äntligen hemma för ett efterlängtat sommarlov! Superhärligt att komma hem till familjen igen och träffa alla kompisar. Kompishäng hemma, borta, inne, ute och på festival- alldeles fantastiskt! Utöver det är det familjemys, varma dagar, dans och skogspromenader som gäller. Jag har lyckats slappna av helt och hållet och bara släppt all skit som jag tänkte på förut. Jag ska bara ha kul och trivas med mig själv och de närmaste. Precis det har jag faktiskt lyckats med, bara det att jag är lite orolig över att det kanske gått lite för bra. Eftersom jag är den jag är så är det inte alls omöjligt att jag överanalyserat det hela en aning eller två, men jag är inte den enda som har mina aningar och efter igår/inatt så är det lite som det är…? Okej, det hände inget märkvärdigt så, men jag har en väldigt stark känsla av att en av mina äldsta och bästa vänner skulle vilja bli något mer. Tanken har slagit mig förut om det kanske skulle kunna bli vi för han är alldeles fantastisk, men han är min bästa vän och jag vill inte att våran vänskap ska förstöras. Sen vet jag inte riktigt om jag har några känslor för honom, jag har alltid fnyst och viftat bort tanken när den flugit förbi, men av någon anledning är jag inte alls lika säker längre. Jag vet inte om det har att göra med brytningen från mitt ex i höstas eller om jag bara saknar någon eller om det faktiskt kan vara något riktigt.

Jag vet att han tycker mycket om mig och bryr sig om mig, jag tycker jättemycket om honom också, jag vet bara inte om det verkligen finns det där lilla extra där. Jag trivs så bra i hans sällskap, men jag vill inte att han ska känna sig lurad av mig på någon sätt så det kanske vore bra att försöka hålla något slags avstånd? Om det fortsätter så här kommer det nog bli svårt att fortsätta ”bara” vara vänner. Jag vet att jag ofta mer än sällan överanalyserar och tolkar saker och ting, men jag kan bara inte ha så himla fel! Det tråkiga är att mitt i alltihop vet jag varken vad jag ska göra/inte göra eller vem jag kan prata med. Jag har redan blånekat mina tjejkompisar att jag skulle ha något intresse, men saken är den att jag vet faktiskt inte. Utöver redan uppradade problem finns ytterligare ett: vi träffas här hemma nu på sommaren, men vad händer sen när hösten kommer? Vi studerar i varsin stad på varsin sida av landet, jag är verkligen inte redo att inleda att långdistansförhållande (om ens ett förhållande över huvud taget). Jag ska försöka ha lite is i magen, låtsas som ingenting och se vad som händer så får vi väl reda på hur det är så småningom…

Tack för att du finns.

Hjärtat längtar vidare

krokodilen — Tue, 06 May 2014 22:52:08 +0000

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag måste reda ut det här med mig själv. Jag vill inte att alla inlägg ska handla om mitt ex, men de tenderar att göra det eftersom det är ett av de ämnen som upprör mig och det är när jag blir upprörd som jag tenderar att skriva om det. Han hörde av sig idag för första gången på tre månader och likt förra gången var det i den alltid så käcka ”du-och-jag-är-bara-polare-och-jag-ska-absolut-inte-visa-känslor-för-dig”-tonen. Först när jag såg att det var han stelnade jag till i hela kroppen och sen blev jag mest arg. Jag är så trött på polare-tonen att jag kan spy! Vi är inte polare, har aldrig varit och kommer aldrig bli! Jag vill inte ha mer med honom att göra och på ett sätt, kan jag känna ibland, att det kanske vore lättare om vi bara kunde träffas en sista gång så att jag verkligen kan känna att inte vill ha honom eller träffa honom mer. Jag längtar tillbaka ibland, men jag vet att det jag längtar till inte finns längre. Det jag längtar till är de där perfekta stunderna som var i början av vårat förhållande och det säger väl egentligen ganska mycket om hur givande det var i slutet. Jag saknar den där känslan av att må sådär äckligt bra tillsammans med en annan människa som på något sätt bara tillhör en själv. Jag vet att varken de stunderna eller den människan finns kvar eller är desamma. Jag vet allt det där, men det hindrar inte hjärtat från att längta efter upplevelsen och det kommer att fortsätta längta tills en ny kärlek kommer in i mitt liv. Tills dess gäller det att bygga upp allt från början och lära sig hantera ensamheten, för trots allt är jag inte så ensam som jag kan inbilla mig själv. Innan jag upplevde ett förhållande var jag mästare på att vara ensam, nästan så bra att jag hade gett upp några chanser om kärlek. Det var när jag var upptagen med annat som den dök upp framför näsan på mig. Jag vet att det är så det funkar och det är fruktansvärt retligt. Det betyder nämligen att det är först när jag slutar leta efter det jag vill ha som jag kommer att finna det. Jag ska försöka sluta och hitta på annat att sysselsätta mig med, men för ett blygt och osäkert hjärta som mitt är det lättare sagt än gjort. Samtidigt har jag aldrig gett upp förut och jag har inte tänkt börja nu, så jag kommer kämpa vidare med de få problem jag har i mitt lilla liv.

Click here to view the embedded video.

Upp till mig nu. Queen of the clouds.

krokodilen — Sat, 22 Mar 2014 22:13:54 +0000

Lördag kväll. Det är de kvällarna som ensamheten verkligen känns. Just nu känner jag att jag verkligen vill komma tillrätta med mig själv och mitt liv. Jag vill känna mig nöjd med mig själv. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och tycka att jag ser bra ut, att jag är snygg och att vilken kille som helst också skulle tycka det. Jag vill känna mig snygg och attraktiv överallt och hela tiden. Jag vill så gärna känna mig nöjd med den jag är och det liv jag lever. Jag vill hitta den där viljan att göra en massa roliga saker för min egen skull och trivas med vardagen. Jag har liksom aldrig hittat mig själv på egen hand. Sist det var jag på egen hand var jag bara 16 år. Det som har hänt sedan dess har jag delat och jag säger inte att det inte har varit bra, men det innebär att jag måste börja om från början lite grann nu. Allt är upp till mig nu. Bara för att bjuda på lite musik som lyfter mig i vardagen just nu ska ni få höra på det här:

Click here to view the embedded video.