Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag måste reda ut det här med mig själv. Jag vill inte att alla inlägg ska handla om mitt ex, men de tenderar att göra det eftersom det är ett av de ämnen som upprör mig och det är när jag blir upprörd som jag tenderar att skriva om det. Han hörde av sig idag för första gången på tre månader och likt förra gången var det i den alltid så käcka ”du-och-jag-är-bara-polare-och-jag-ska-absolut-inte-visa-känslor-för-dig”-tonen. Först när jag såg att det var han stelnade jag till i hela kroppen och sen blev jag mest arg. Jag är så trött på polare-tonen att jag kan spy! Vi är inte polare, har aldrig varit och kommer aldrig bli! Jag vill inte ha mer med honom att göra och på ett sätt, kan jag känna ibland, att det kanske vore lättare om vi bara kunde träffas en sista gång så att jag verkligen kan känna att inte vill ha honom eller träffa honom mer. Jag längtar tillbaka ibland, men jag vet att det jag längtar till inte finns längre. Det jag längtar till är de där perfekta stunderna som var i början av vårat förhållande och det säger väl egentligen ganska mycket om hur givande det var i slutet. Jag saknar den där känslan av att må sådär äckligt bra tillsammans med en annan människa som på något sätt bara tillhör en själv. Jag vet att varken de stunderna eller den människan finns kvar eller är desamma. Jag vet allt det där, men det hindrar inte hjärtat från att längta efter upplevelsen och det kommer att fortsätta längta tills en ny kärlek kommer in i mitt liv. Tills dess gäller det att bygga upp allt från början och lära sig hantera ensamheten, för trots allt är jag inte så ensam som jag kan inbilla mig själv. Innan jag upplevde ett förhållande var jag mästare på att vara ensam, nästan så bra att jag hade gett upp några chanser om kärlek. Det var när jag var upptagen med annat som den dök upp framför näsan på mig. Jag vet att det är så det funkar och det är fruktansvärt retligt. Det betyder nämligen att det är först när jag slutar leta efter det jag vill ha som jag kommer att finna det. Jag ska försöka sluta och hitta på annat att sysselsätta mig med, men för ett blygt och osäkert hjärta som mitt är det lättare sagt än gjort. Samtidigt har jag aldrig gett upp förut och jag har inte tänkt börja nu, så jag kommer kämpa vidare med de få problem jag har i mitt lilla liv.