Okej, jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag trodde inte att det skulle kännas såhär. Just nu har jag fått allt jag längtat efter och sagt att jag vill ha, men nu när jag har det så är det så annorlunda i verkligheten. Jag har varit ensam så länge nu att jag faktiskt på riktigt vant mig vid det och känner mig bekväm med att ha det så. Jag har kommit så långt och jag är så stolt över mig själv för det, men nu när jag inte är singel längre är jag så rädd att bli beroende av en annan människa. Jag törs liksom inte hoppa riktigt, utan står mest på ett ben funderandes på vart jag ska ställa ner det andra. Det är alldeles för tidigt att prata med honom om det här när det är så nytt fortfarande. Det jag är mest rädd för är att det inte känns så där totalt uppslukande som jag trodde att det skulle göra och mitt i alltihop är det kanske bara idén i mitt huvud som hindrar sig själv från att bli verklighet. Det jobbigaste är att jag vet inte om lösningen är att vara mer för mig själv eller mer med honom, allt händer så himla fort nu…