Är idag fortfarande irriterad på gårdagens händelser samt nya som jag inte orkar berätta mer om än så. Förutom att jag är irriterad är jag besviken, ensam och ledsen. Orkar verkligen inte med det här nu. Om jag lyckas ta mig igenom det här hel så vet jag inte vad som har hänt med den här världen. Det vet jag visserligen inte ändå. I alla fall så är det lite sovmorgon imorgon innan det är dags för skola och sen vet jag ärligt talat inte riktigt varat jag ska ta vägen. Jag har sagt en sak till alla runt omkring mig, men jag vet inte riktigt vad jag vill just nu. Har du någonsin känt som att varje andetag fört dig ett steg närmare marken, att hjärtat slår så hårt att de skulle kunna hoppa ur bröstkorgen, att det svider så på kinderna för att saltet från tårarna börjat torka? Så känns det nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och inte om jag ens ska våga kliva utanför dörren. Lättast vore det att bara sitta här tills saltet är helt torrt och går att skrapa av.

Har haft en lugn dag idag. Inget särskilt har hänt. Bara en underlig ensamhet som förföljt mig sedan jag vaknade imorse.
Pappa kom hem nu. Får se om det händer något. Får se om jag gör något. Mobilen ligger på sängen och jag väntar på att någon ska ringa. Väntar på att någon ska ringa så att jag kan få lägga på. Kalla mig dum, elak, vad du vill. Det är så det är.