Hade (bl.a) mediekommunikation idag och vi fortsatte där vi slutade igår- läsa upp tal som presskonferens. Det var länge sedan jag kände mig så dålig, bortglömd och avundsjuk. Det högst prisade framförandet hade samma ämne som min grupp och medan alla andra hyllade framförandet och hur bra det var, satt jag tyst och tyckte att det var bland de sämsta framförandena. Det var inget fel på innehållet och de hade en intressant vinkel och lösning på det hela, men allt kändes så överdrivet. Sen stämde inte all fakta och det är minst troligt att ”kunden” faktiskt skulle framföra ett pressmeddelande på det här sättet. Jag känner mig så elak som känner så, speciellt eftersom jag alltid sett en av framförarna som milslånga vägar bättre än mig på allt jag någonsin försökt komma på. Men jag tror och hoppas inte att det var därför som jag inte gillade framförandet, i så fall är det omedvetet. Som sagt tyckte jag om principen och grundstommarna i talet, men det var överdekorerat. Allt var så väldigt mycket att det kändes lite plastigt ett tag, ändå tyckte precis alla (i alla fall alla som jag hört yttrat sig) att det var hur brilliant som helst och läraren sade att man fick gåshud och liknade talarna med Martin Luther King. Vad ska man säga? I suck. Förutom att sitta där i ca 1½ timme och känna mig som en idiot, har jag även tappat någon* annans mobil i ostsoppan som serverades till lunch idag, tappat ett äpple i golvet och bara känt mig allmänt borta.

Jag sitter här och beter mig som en liten skitunge, men det får man göra ibland om man gör det på egen hand. Det är i alla fall för mig ett sätt att inse min egen dårskap.