Jag vet inte riktigt varför jag loggade in. Jag bara kände för att skriva, antar jag. Eftermiddagen idag har varit lite konstig. De senaste veckorna, månaderna, har jag haft fullt upp att göra hela tiden, men nu när jag kom hem från skolan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det blev lite allmänbildning i form av ”När Harry mötte Sally” och nagellack (det var länge sedan!). Jag har också påbörjat en spellista på Spotify à 2013. Nytt år = ny musik.

Imorgon drar det igång igen. Då ska grupparbetet vara färdigt och innan vi drar igång med det har jag tänkt att söka lite jobb. Man får ju passa på när det finns tid och man inte är i skolan från 9 till 5. Just nu (förutom bloggen) sitter jag och kollar på ”House” medan jag väntar på att mamma o pappa ska ringa mig på Skype. Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att det är så tyst när man bor själv. Visst låter det utifrån när folk springer fram och tillbaka i korridorerna, men i mitt rum är det tryckande tyst om jag inte sjunger eller har tv eller musik på. Det ska bli skönt att komma hem igen där allt känns som det ska. Jag uppskattar det mycket mer nu när jag bor själv på en plats långt hemifrån där allt ser annorlunda ut. Det är samtidigt lite synd att jag ska flytta nu när jag väl har börjat lära känna folk i klassen. Alla vet inte ens om att jag ska sluta, att jag gör min sista dag i skolan på torsdag. Undrar hur de kommer reagera när jag är borta.

Undrar hur ni kommer reagera när jag är borta.

Okej, det här får bli ett kort inlägg för jag är kissnödig och tanken är att jag ska lägga mig i tid idag (…). Lyckades bränna mig på ugnsgallret förut så nu har jag en tjusig vattenblåsa på min arm. Spolade kallvatten och kylde med frysta blåbär tills jag inte kunde känna något i armen längre, men det hindrade visst inte blåsan. Aja, den borde gå ner ganska fort, det var ju inte olja i alla fall. Helgen var städhelg med stort S. Fixade och trixade och putsade och fejade, så nu är det så klart det kan bli så här långt! Det sista får jag ta på fredagen och lördagen. Ska bli skönt att få lite sällskap av fadern och farfadern på lördagskvällen, ska baka en blåbärspaj har jag tänkt. Men innan det blir helg ska veckan ta slut och det gör den inte ordentligt förrän allt skolarbete är klart. Två dagar i skolan kvarstår att ta sig igenom (tisdag och torsdag), onsdag är det självstudier som det så fint heter. Då ska jag och (hoppas jag) min arbetspartner göra klart våran redovisning inför torsdagen. Vi får väl se om VI gör klart den…

Hoppsan! Det blev ett ganska långt inlägg i alla fall. Nej, Godnatt på er, nu ska jag börja krypa mot sängen!

Ja, jag är en velig människa. Jag har svårt att bestämma mig och ta snabba beslut, eller beslut över huvud taget. Jag kan inte minnas att det började på något särskilt sätt, men det måste ha blivit mer märkbart någon gång på gymnasiet. Det var ju liksom svårt att välja program till gymnasiet, men när jag väl bestämde mig så visste jag (eller nja, visste nästan) att det skulle bli rätt. Det betyder ju i och för sig att det var det enda som var rätt, andra val kanske hade blivit lika bra de med. Fast det tvivlar jag på, jag träffade ju ändå min underbara pojkvän på gymnasiet. Nu är det dags för nästa val och jag inser när jag skriver det att nästa val är inte på väg, det har redan börjat, det pågår nu. Jag har redan börjat välja, jag väljer hela tiden små val som förhoppningsvis ska hjälpa mig med de stora. Jag känner på mig att det börjar bli dags att göra ett sånt där stort val snart. Inte för att någon säger att jag måste, inte för att jag borde eller på något sätt är tvungen. Jag är rädd för att om jag inte gör det snart kanske det aldrig blir av. Det vore ju ett val i sig, men jag är rädd för att jag en dag kommer tänka tillbaka på tiden då jag hade alla möjligheter framför mina fötter och ångra att jag bara stod och trampade på samma ställe. Jag vill inte nöja mig, jag har aldrig velat nöja mig. Jag har alltid siktat på det högsta målet och nått dit. Det kanske inte är ett rimligt sätt att leva sitt liv och bygga sina val på, men jag kommer inte klara av att nöja mig med något halvdant. Jag kan inte anstränga mig och kämpa för något halvdant, det kanske inte heller behövs, men jag behöver kämpa. Jag behöver känna att jag kämpar för att nå någonting för att det är dit jag vill. Jag vill känna när jag kommer fram att jag kan känna mig stolt över att ha klarat det. De senaste dagarna, veckorna, har jag börjat inse och förstå att det jag vill jobba med i framtiden måste inte vara det mest ultimata, men det måste vara värt kampen för att nå fram och det måste vara något jag vill vara bäst på. Jag vill bli bäst på det yrke eller den karriärstege jag väljer, inte känna att varje dag är en fikastund här och en fikastund där. Jag vill har mycket att göra och jag vill bli uppskattad för det. Jag vill vara klippan, den där kollegan som folk tänker ”såna borde det finnas fler av”. Missförstå mig rätt- jag vill fortfarande ha fika! Men jag vill inte att varje dag ska vara likadan som den förra utan utmaningar och överraskningar.

Oj. Oj. Oj. Kan man var mer förvirrad- eller förvirrande? Tror nog ingen i min omgivning förstår hur jag fungerar, vilket är förståeligt- det gör inte jag heller. Mamma och pappa tycker nog att jag ska lugna ner mig lite med alla val eftersom de skiftar från vänster till höger, från den ena dagen till den andra. Min pojkvän vill nog mest att jag ska flytta närmare honom och välja det jag har pratat om det senaste året. Ett år. Det är ungefär så länge mina idéer håller (som längst), sen kommer det en ny som känns lika självklar som den förra gjorde.

Nu är det snart dags att flytta hem i alla fall. Det ska bli skönt. Jag har städat hela dagen idag, putsat och plockat som en liten gnu. Imorgon är det dags att ta hand om resten. Det plus skolarbete och jobbansökningar. En ganska lugn dag om man jämför med hur resten av den här veckan har varit… nästa vecka borde bli lite lugnare, vi får se.

På tal om något helt annat. Det är lördag idag, vilket betyder filmkväll med onyttigheter och jag startade kvällen med ”A walk to remember”. Har hört många som pratat om den och säger att det är en jättefin och mysig film. Jag måste säga att jag blev lite besviken. Första halvan kändes som en dålig remake på Grease och det tog ungefär en timme innan det började arta sig. Om man nu lyckas hålla ut första halvan av filmen så är ändå andra halvan hyfsad, så om man nu ska betygsätta (vilket min pojkvän och jag brukar göra) så får jag nog ändå sätta en tvåa på denna (av fem). Vill man däremot sen en klar fyra, kan man just nu knappa in kanal fyra på sin tv och njuta av Sagan om konungens återkomst! Det ska jag göra nu, så tills vi möts igen: ha de gött!

Sådär då. Gott nytt år på er allihopa! 2013 har precis tagit sin början och precis som alla tidigare nyårsdagar, bestämmer vi oss för att detta år kommer att bli lite häftigare, lite bättre och för många lite smalare. Det här med smalare vet man ju hur det kommer gå, men jag gillar ändå optimismen som hägrar över denna dag. Det är nu alla tror att de kan åstadkomma lite mer, bli lite lyckligare och jag tycker det är helt fantastiskt! Jag själv hoppas på ett år med massa kärlek och någon form av insikt och beslut om vad jag vill göra i mitt liv. Flummigt, jag vet, men det vore så himla skönt att komma fram till något som jag känner att: det här vill jag göra! Det kanske inte måste vara den mest fantastiska idé jag någonsin fått, men det skulle räcka om det kändes riktigt bra i magen.

Nyårsfirandet skedde, numera nästan traditionsenligt, med klasskamrater från gymnasiet nere vid älven. Ingen skumpa blev det (körde bil), men en nyårspuss och massor av kramar. Självklart firade vi in det nya året med Twister, Just dance och en massa chips och godis!

Så än en gång: Gott nytt år! Hoppas detta år blir ännu bättre än de förra!

Sådär, nu är jag tillbaka igen! Har haft F.U.L.L.T upp de senaste veckorna med julpyssel, skolarbete, jobbsökande och tusen andra saker. Men nu finns det en liten stund över som jag kan ägna åt att skriva av mig lite och berätta vad som händer. Ja, det har ju hänt massor sen sist vi sågs… Det har varit Nobelfest med en massa fina klänningar och frisyrer (älskar Victorias gröna, så härligt att hon kör på paljetter i år med!). Sen har jag fått mitt antagningsbesked för våren (kom in på allt!) och nu sitter jag här och försöker fördriva tiden innan det är dags att ta bussen till Lund och sen tåget hem. Äntligen ska jag hem igen! Hoppas bara att magen kommer vara snäll under resan, den har börjat krångla sig lite, men det är antagligen bara för att jag är orolig för att den ska krångla (moment 22…). I alla fall, det ska bli så skönt att komma hem och vara med familjen och min finfina pojkvän! Har packat ner allt utom datorn och matsäcken, min resväska väger multum! Ska bli intressant att se hur smidigt det kommer att gå att komma på/av tågen. Tur att jag inte behöver byta perrong när jag ska byta tåg, bara att stå kvar

Ja, såhär såg det alltså ut i år och förra året på festernas fest. Föredrar nog ändå den blå ändå. Den har en så härligt midnattsblå färg och jag är ju lite svag för blåa nyanser. Vem hade inte velat ha en sådan klänning, gravidmage eller inte? Sen tycker jag bättre om den naturliga sminkningen à 2012. Summan av kardemumman: två vackra klänningar (den ena lite vackrare enligt mig) på en vacker kronprinsessa!

Veckans absoluta nyheter är att Kate (hertiginnan av Cambridge, UK) är gravid. Med det följer såklart rubriker världen över. Kunglighetsfantast och royalist som jag är, har jag självklart surfat runt och läst lite här och där om de trevliga nyheterna. Jag har inte så mycket att säga om hennes graviditet, det är väl kul att de ska få en liten bebis och det ska bli kul att se hur hon kommer att klä sig, mycket mer än så är det inte. Det finns tyvärr de som har väldigt mycket att säga om detta. Många viktiga åsikter som de uppenbarligen känner att de måste framföra. Jag blir så trött när jag ser den oändliga listan med kommentarer kring Kate och Will. Några enstaka lyckönskningar glimtar till, men till större delen är det klagomål och påhopp efter påhopp. Riktigt elaka kommentarer om att hon inte är värd att leva det liv hon lever och att det är synd om Will och synd om barnet och allt mellan himmel och jord man kan tänkas klaga på. Vad är det för bittra människor som inte har något bättre för sig än att försöka förstöra andra människors lycka? Kate ligger inlagd på sjukhus för extremt illamående och resten av världen klankar ner på henne om att hon inte är en ”riktig” kunglighet och allt vad det är. Sen när har människorasen blivit ett så sorgligt släkte?

Det är så sorgligt att det finns de som tydligen måste göra andra illa för att kunna må bra själva. De som måste trycka ner omgivningen för att höja sig. Ni får väl ta och kämpa lite som alla vi andra! Säg nåt trevligt till någon och vill ni hamna ovanför oss andra så får ni väl för f*n ta och klättra lite! I och med detta har ni sjunkit i mina ögon.

En liten hälsning till Kate och Will: det kommer att gå bra, ni kommer att bli fantastiska föräldrar. Jag önskar er allt gott! Grattis!

A small greeting to Kate and Will: it’ll be alright, you’ll be amazing parents. Best wishes to you! Congratulations!

Nu är det inte långt kvar till jul! Härligt och stressande på samma gång. Nej, jag är inte orolig över julklappslistan som ska betas av! Men det är mycket som ska hända inom loppet av knappt två veckor. Fram till den 18:e (då jag åker hem) ska jag hinna med följande:

Inlämningsuppgift om växtbäddar
Inlämningsuppgift om nåt annat
Beläggningsuppgift
Skrivuppgift
Jobbsökande (och förhoppningsvis finnande)
Flyttpackning
Julkortspostande

Detta och mycket, mycket mer med en massa papper och sånt… puh!

Det är bara att hugga tag i dem, en efter en. Ska ta en nu, puss!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, men jag behöver skriva om någonting. Jag sade samma sak till min pojkvän förut, att jag inte visste vad jag skulle säga. Vi håller inte på att glida ifrån varandra, vi är ifrån varandra. Vi är 50 mil ifrån varandra. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt det eller om det ens skulle funka. Det finns en liten tanke långt bak i mitt huvud som tittar fram och visar sitt fula tryne ibland. Jag vet varför den tittar fram och jag vet varför den är så ful; den är självisk och egoistisk och elak jättelockande. Jag tänker inte skriva ner den, inte ens säga den högt för mig själv- så ful är den. Jag vet att om man tittar på många filmer, läser många böcker så blir det lätt så att man gärna vill vara lite poetisk när man skriver något själv. Jag skulle kunna skriva något om att livet inte ska vara lätt för då vore det så tråkigt och att smärta är vackert och allt det där. Så fan heller! Det är fint på film med alla vackra människor som slits mellan sina dilemman och kärleksintriger, men hur fint är det egentligen när det är ens egen vardag som står på sniskan och man inte vet vart man ska ta vägen?

Egentligen ska man inte skriva så långa blogginlägg, för det är aldrig någon som orkar läsa så långt (vi är rätt lata på det viset). Egentligen spelar det ingen roll här eftersom det inte är meningen att den här bloggen ska vara något annat än en tyst lyssnare som får ta emot allt jag behöver säga, men inte vill säga till en faktisk person. Med undantag för vissa inlägg.

Jag mesar mig lite ibland med hur mycket information jag avslöjar kring problemet. Jag vill inte totalt utelämna personer som kan ta illa vid sig och som jag ser mig vilja ha minsta lilla kontakt med i framtiden. Det känns också ganska omoget och oseriöst att snacka massa skit om någon på en hemlig blogg. Nej, är det något jag behöver säga så tar vi det eye-to-eye!

Det blir inget eye-to-eye ikväll, jag får nöja mig med ear-to-ear istället…

I tv får man inte svära. Får man svära på internet? Det kittar egentligen vad för svordomar jag skulle skriva ner, de skulle ändå inte räcka till för att verkligt skildra mina känslor just nu. Med goda förhoppningar satte jag mig ner för att diskutera utbildningar och mer eller mindre livsval med mina föräldrar, nu när jag äntligen är hemma igen och hälsar på (näst sista gången nu). Så småningom gled samtalet oundvikligen in på den kommande våren då jag ska jobba, plugga och öva inför högskoleprovet. Själva kruxet i det hela: att få tag på ett jobb. För pappa är det självklart: ”ett jobb är bättre än inget jobb”. Det börjar med att han förklarar sin syn på att jobba inom äldreomsorgen för mig och mamma (som har en ganska negativ syn av det). Det fortsätter sedan i debatt och slutligen mer eller mindre predikan.Ett härligt slut på fredagskvällen…

Jag är väl medveten om att det är viktigt att ha ett jobb, det är vi alla tre. Vad vi inte alla tre är överens om är hur bra det är att jobba inom äldreomsorgen. Mamma har direkt erfarenhet av hur det är att jobba där, pappa har indirekt erfarenhet av hur det är att jobba där och det har jag med. Jag tycker inte att det verkar lockande alls att jobba inom äldreomsorgen. Inte för att jag inte vill jobba med människor eller äldre människor, utan för att det finns vissa arbetsuppgifter och vissa arbetssituationer jag inte vill ha att göra med.

Jag vet inte riktigt om det var något särskilt jag ville åstadkomma med det här inlägget, det var nog mest för att få skriva ur mig lite frustration. Tänk om fler människor kunde göra det. Jag vet att det är viktigt att ha ett jobb, jag vill inte bli arbetslös. Jag vill heller inte jobba med något som jag absolut inte vill jobba med, och vem skulle vilja anställa en sådan person egentligen? Så därför ska jag göra allt jag kan för att motbevisa pappa. Det går att få ett annat jobb, ett bättre jobb, ett roligare jobb någon annanstans än i äldreomsorgen!

Snart är det imorgon. En ny dag, en ny månad, en ny julkalender och vi får se om det blir en pappa med nya insikter som vaknar upp imorgon.

Idag är det söndag och även om dagen kommer att tillägnas en massa pluggande, så är det här inlägget till Sandra.

Hej Sandra! Nu tänker du kanske ”va f*n har hon hittat på?!”. Ja, det kanske man kan ifrågasätta, men det är inte påhittat i alla fall! Du behöver inte bli generad, det kanske känns lite pinsamt med allt smicker och sånt, men det får du ta! Anledningen till att jag skriver det här och nu, istället för att bara säga det till dig på direkten, är att jag vill att du i framtiden ska kunna läsa det här och veta att såhär har jag alltid sett dig. När jag säger hur mycket jag tycker om dig och imponeras av dig, så ska du veta att det är inget som slinker ur mig just då och som jag bara säger. Bli inte orolig nu, det är inget kärleksbrev! Man skulle kunna kalla det för en klapp på ryggen, en kram som förhoppningsvis värmer lite grann. Jag vet att du funderar ibland på vad folk tänker om dig, såsom vi alla gör, och så här tänker jag om dig…

Vi är ganska olika, du och jag. Vi har olika klädstil, gör olika saker, tycker olika om en hel del. Men på något sätt är du ändå en av de få som står mig väldigt nära och som förstår mig. Senast vi sågs nu, var i Göteborg hos A. Vi hade ett ganska långt prat efter Gasquen och jag har tänkt så mycket på dig sedan dess. Du kanske minns att du ville att alla skulle börja brevväxla med varandra. Jag skrev ett brev till dig när jag kom hem, men jag skickade det aldrig, så jag tänker att jag skriver till dig här istället. Jag vet inte när du kan komma tänkas läsa detta, men jag hoppas att du ska bli glad när du gör det.

Jag har alltid beundrat dig. Du syns och hörs och står för den du är. Du är omtänksam och bestämd och du slutar aldrig att överraska mig. Jag minns en gång när jag var hemma på fest hos dig i din pappas lägenhet. Jag var ganska ledsen då och du tog med mig in i badrummet så vi kunde prata ifred. Det blev en lite konstig avslutning på det hela och det dröjde till klassresan innan det löste sig.

Du har ibland tvivlat på dig själv, precis som alla vi andra tvivlar på oss själva emellanåt. Jag har alltid varit övertygad om att det kommer att gå bra för dig. Du kommer att ha ett fantastiskt liv med någon du älskar. När jag tänker på framtiden ser jag ibland hur vi sitter och fikar hemma hos dig med nybakade bullar och barn som springer omkring. Den dagen kommer att komma, det är jag övertygad om. Jag har nog aldrig träffat en så handlingskraftig (ovanligt ord!) människa som dig, som får saker gjorda. Du testar nya saker, reser runt i världen och är imponerande målmedveten. Nu tänker du kanske att du inte alls är så målmedveten, för du är inte säker på vad du har för mål. Du är visst målmedveten! Du kanske inte har välformulerade, nedskrivna ord på ett papper, men jag tror du har en känsla av hur du vill ha det och det är det du jobbar mot.

Jag kommer aldrig att tvivla på dig. Är det någon jag är säker på att de kommer att gå bra för så är det du! Om du nu läser det här en dag när du är lite deppig, eller för att du bara råkade hitta det, eller kanske rentav din bröllopsdag (!), spelar egentligen ingen roll. Jag är säker på att du kan klara allt du tar dig för och en massa mer!

Så ha ett bra liv fram tills den här dagen, njut av den när den kommer och keep up the good work! Vi ses!
//L.