Jag ska inte säga hur det är. Det är en alldeles för stor sanning att få grepp om. Jag ska säga hur jag ser det. Jag ser en massa människor i olika medier som är utsatta. De är skadade, chockade, rädda och oroliga. De söker efter en fast punkt av trygghet. Utöver det är de förföljda, ovälkomna, nedvärderade och utnyttjade. Jag är väl medveten om att jag generaliserar, men jag är också medveten om att det är alldeles för många som omfattas av den generaliseringen. Detta var en vanlig bild för några år sedan. Skillnaden är att nu syns de inte längre i media, nu är de här. De är här och de har det svårt- mitt i min annars så välputsade vardag utan större bekymmer. Plötsligt sitter utsattheten och uppgivet ler mot mig när jag kommer ut från mataffären med mina välfyllda kassar. Jag ler skamset tillbaka. Skäms för att jag inte delar med mig av det jag kan. Skäms för att jag får representera ett samhälle där det är ”vi här” och ”de där”. Jobbigt är det när utsattheten synar våran bleka snålhet. Jobbigt är det att behöva se andra som har det jobbigt. Det finns två sätt att slippa se: man kan blunda, låtsats att det inte finns och vänta tills det antingen försvinner eller kommer så nära att man känner andetagen i nacken. Eller så kan man göra någonting åt det. Det verkar det just nu också finnas två varianter av just nu: stänga ute, eller hjälpa. Jag förespråkar inte indelningen av ”vi” och ”de”. ”Vi” är vi allihopa, punkt.

Jag har stött på alldeles för många människor som fastnat i ”vi” och ”de”. Det tycks vara lätt hänt och på något sätt ännu lättare att förbise det faktum att alla människor är människor oavsett de saker som skiljer oss åt. Det tycks vara lätt hänt att skillnaderna blir viktigare än likheterna och öppenheten stänger in sig i sin närmaste krets. Jag hoppas att det kommer att ändra sig snart.

Jag ska säga någonting som jag tänker stå för resten av mitt liv.

Alla människor är människor.Alla människor har samma rättigheter.
Alla människor har skyldighet att stå upp för alla människors samma rättigheter.

Sen har jag bara några små kom-ihåg-tips (till mig själv också):

Ingen vet allt om någonting.
Var ödmjuk.
Var förstående.
Stå upp för dig själv och de som inte kan stå själva.
Gör så gott du kan.