Jag vet att just nu är jag inte alls tillmötesgående. Jag vet att jag är svår att nå och antagligen fruktansvärt irriterande. Jag vet att jag kommer ångra det sen, men just nu skiter jag i det. Just nu behöver jag vara ifred och bete mig som en grinig gammal tant. Det låter fruktansvärt omoget och motbjudande, jag vet det. Jag vet också att ibland behöver jag vara sådan, så att jag kan bete mig som en vettig människa efteråt. Det är en bit kvar tills jag kommer att betraktas som en vettig människa, men det gör mig inget just nu.

Jag är i lite grann av ett tyst krig just nu och som vanligt är jag inställd på att vinna. Jag pratade om det där med en väldigt kär vän för några veckor sedan. Det där med att vinna är tydligen väldigt viktigt i relationer när man bråkar. Så viktigt att det inte bara är jag som gör det och så viktigt att man glömmer bort vad som egentligen är viktigast – relationen. Skamset får jag erkänna att det inte är alltför ovanligt att jag glömmer bort vad det var jag blev irriterad på från början. Men just då är det, av någon okänd anledning, så otroligt viktigt att vinna. Sådana krig är aldrig bra.

Sådär. Nu kan jag fokusera om igen.