Sådärja! Äntligen hemma för ett efterlängtat sommarlov! Superhärligt att komma hem till familjen igen och träffa alla kompisar. Kompishäng hemma, borta, inne, ute och på festival- alldeles fantastiskt! Utöver det är det familjemys, varma dagar, dans och skogspromenader som gäller. Jag har lyckats slappna av helt och hållet och bara släppt all skit som jag tänkte på förut. Jag ska bara ha kul och trivas med mig själv och de närmaste. Precis det har jag faktiskt lyckats med, bara det att jag är lite orolig över att det kanske gått lite för bra. Eftersom jag är den jag är så är det inte alls omöjligt att jag överanalyserat det hela en aning eller två, men jag är inte den enda som har mina aningar och efter igår/inatt så är det lite som det är…? Okej, det hände inget märkvärdigt så, men jag har en väldigt stark känsla av att en av mina äldsta och bästa vänner skulle vilja bli något mer. Tanken har slagit mig förut om det kanske skulle kunna bli vi för han är alldeles fantastisk, men han är min bästa vän och jag vill inte att våran vänskap ska förstöras. Sen vet jag inte riktigt om jag har några känslor för honom, jag har alltid fnyst och viftat bort tanken när den flugit förbi, men av någon anledning är jag inte alls lika säker längre. Jag vet inte om det har att göra med brytningen från mitt ex i höstas eller om jag bara saknar någon eller om det faktiskt kan vara något riktigt.

Jag vet att han tycker mycket om mig och bryr sig om mig, jag tycker jättemycket om honom också, jag vet bara inte om det verkligen finns det där lilla extra där. Jag trivs så bra i hans sällskap, men jag vill inte att han ska känna sig lurad av mig på någon sätt så det kanske vore bra att försöka hålla något slags avstånd? Om det fortsätter så här kommer det nog bli svårt att fortsätta ”bara” vara vänner. Jag vet att jag ofta mer än sällan överanalyserar och tolkar saker och ting, men jag kan bara inte ha så himla fel! Det tråkiga är att mitt i alltihop vet jag varken vad jag ska göra/inte göra eller vem jag kan prata med. Jag har redan blånekat mina tjejkompisar att jag skulle ha något intresse, men saken är den att jag vet faktiskt inte. Utöver redan uppradade problem finns ytterligare ett: vi träffas här hemma nu på sommaren, men vad händer sen när hösten kommer? Vi studerar i varsin stad på varsin sida av landet, jag är verkligen inte redo att inleda att långdistansförhållande (om ens ett förhållande över huvud taget). Jag ska försöka ha lite is i magen, låtsas som ingenting och se vad som händer så får vi väl reda på hur det är så småningom…

Tack för att du finns.