Jag skulle bara vilja skrika rätt ut, men om jag gjorde det skulle folk tro att jag är galen. Kanske är jag det, men det behöver ju inte alla veta om. Jag känner mig faktiskt arg. Jag är arg för att han svek mig, jag är arg för att han åkte och jag är arg för att han finns kvar. Samtidigt är jag arg på mig själv för att jag inte kunde inse tidigare att det inte skulle bli vi. Jag är arg för att jag inte kan släppa honom och för att han så, till synes, lätt släppte mig. Samtidigt hände det som bara inte fick hända, inte nu. Det får inte bli så här nu, inte än. Jag vet inte ens om jag kan skriva ner det, för om jag gör det är det inte bara i mitt huvud längre, då finns det på riktigt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har kört det runt i mitt huvud om och om igen ett tag nu och snart bara bubblar det ur mig. Det får det absolut inte göra! Jag vet inte om jag ska hålla tillbaka och försöka få ordning på mig själv eller om jag ska kasta mig själv huvudstupa före och antingen bli fångad eller slå i backen hårt som f*n en gång till. Hade det varit en film hade det varit ett självklart svar eftersom såna beslut alltid slutar lyckligt, men mitt liv är inte en film- uppenbarligen…

Jag måste bara se till att få ur mig det här till en vän och hoppas att jag kan få lite klarhet i det hela.