Jag vet inte hur många gånger jag skrivit nu att jag ska släppa, gå vidare, se framåt. Acceptera. Det går inte så bra. Jag kan inte ge upp hoppet, jag bara kan inte. Det vore mycket lättare om jag kunde det, men nu fungerar inte världen så. Jag fungerar inte så. Jag vill fortfarande att det ska bli vi igen, att han ska komma tillbaka till mig- till oss. Jag hoppas och hoppas. Jag har accepterat det i alla fall. Jag har accepterat att jag hoppas att det fortfarande ska bli vi till slut och jag kan inte bestämma över mina känslor. Jag kan inte bara säga till mig själv vad jag ska känna, det funkar inte så. Det tar alldeles för mycket energi att försöka. Det får vara så istället att jag får gå omkring och hoppas och hoppas. Hoppas tills det blir till verklighet eller hoppas tills jag inte orkar mer. Jag vet inte vad som händer då, men det kan väl knappast bli värre…

Jag skrev till honom för drygt en vecka sedan. Det var första gången vi hördes av på mer än fem veckor. Så länge har vi aldrig haft radio silence förut. Det känns så overkligt alltihop fortfarande. Det ska liksom inte vara så här. Han ska ju vara med mig och vi ska ha roligt och mysigt tillsammans och planera en massa roliga saker ihop. Vart tog allt det vägen? Vart tog han vägen? Eller var det jag som försvann? Vi har väl båda förändrats och på senare tid har jag börjat försöka hitta tillbaka lite till den jag var innan vi blev tillsammans, innan vi var två. Det var så länge sedan att det känns som ett annat liv, men det känns också som om det är där jag måste börja. Jag vet att det här med filmer inte är det optimala att utgå från i alla lägen, men det kan hålla hoppet vid liv eller kanske inge hopp där inte tycks finnas. I alla fall såg jag en film där ett par gick i terapi där terapeuten sa: ”maybe you aren’t the people you fell in love with because neither of you is trying to be the people you fell in love with”.

Jag inser att jag egentligen är ganska långt ifrån den jag var då. Självklart har jag vuxit till en ny version av mig själv som är mer erfaren och som lärt sig en massa nya saker, men jag har också tappat mycket som var viktigt för mig då och som jag inser nu att jag kanske inte borde ha släppt så lätt. Så nu börjar den svåra vägen ”Börja om”. Börja om i hopp om att må bättre, bli mer nöjd med mig själv och få kärleken tillbaka i mitt liv igen för just nu känns den oändligt långt bort. Men en dag kanske den kommer tillbaka och det är den dagen jag inte kommer att vänta på, utan kämpa för att komma närmare. Jag ska kämpa för mig, för oss, för kärleken.