Jag har sett på så mycket happy-endings-kärleksserier nu så jag bytte ut verkligheten. Jag ville så gärna tro att mitt liv var en film där jag till slut fick tillbaka min älskade pojkvän (fd.), men det är inte så. Det kommer inte att bli så. För första gången kan jag säga att det inte är hela världen, det är en fruktansvärt stor del av världen, men inte hela. Jag kanske kommer att få den sagan en dag, men inte med honom. Inte med honom.

Jag skulle så gärna vilja försvinna. Bara glömma bort mig själv och allt runtomkring, bara kunna stanna tiden för att sedan vakna upp när jag är hel igen. Men någon sa att det vore inte att leva om man aldrig behövde kämpa. Jag är där nu, där jag måste kämpa för att kunna andas igen. Det får mig att inse hur lycklig jag faktiskt varit under de år vi var ett par. Jag är glad för det. Det gör ont, men jag är glad att vi haft det så bra tillsammans. Jag har fortfarande svårt att släppa honom och jag kan inte sluta fråga mig själv vad det var som hände på slutet och varför han inte kunde förvarnat mig. Det hjälper inte, det bara fördriver tiden, men jag kommer ändå ingenstans.

Värmeljuset på bordet slocknade precis.

Jag skulle så gärna vilja göra musik just nu, jag vill så gärna sjunga och få uttrycka något litet fragment av mitt hjärta. Få ur mig alla känslor som virvlar runt därinne. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte. Jag kan inte släppa in honom igen och jag vet det. Jag vet att jag har mig själv att ta itu med först och jag kan inte släppa in honom förrän jag släppt honom.