Okej, jag fattar faktiskt inte. Jag fattar inte att han lämnade mig. Fattar inte att han ville lämna mig. Jag vill ju bara att allt som krånglade i vårat förhållande skulle kunna lösa sig. Jag vill att han ska vilja det, men han gav upp. Han kanske tyckte att han redan försökt på egen hand, men det är just det som gör mig så upprörd. På egen hand. Man är ju ändå två i ett förhållande, då är det inte på egen hand. Jag tycker att man har en skyldighet att prata med varandra om det är något man vill ändra på. Jag känner inte att jag fick den chansen, fick inte det förtroendet från honom. Han släppte inte in mig. Det gör så ont när jag tänker på det för jag släppte alltid in honom, allra längst in i de djupaste vrårna av hjärtat fick han komma in. Men han släppte inte in mig. Kunde inte? Ville inte? Vet inte. Jag kommer nog aldrig att få veta vad som egentligen hände den där helgen, den där veckan då det tog slut. Den sämsta perioden i hela mitt liv påbörjades då och det kändes så konstigt för det stod i sådan kontrast till hur fantastiskt allt hade känts innan. Då var det den bästa perioden i mitt liv som hade påbörjats; jag mådde bra, jag hade flyttat och kommit in på den utbildning jag helst ville gå på, jag hade kommit närmare honom. Allt kändes så härligt.

Det pratas så mycket om kriser av olika slag. 30-årskris, föda-barn-kris, you name it. Däremot inte så mycket om kärlekskriser, det är så självklart på något sätt och nämns bara i förbifarten som något självklart, jobbigt och så är det inte mer med det. Ingen sa att det skulle vara så helvetes jävla förjävligt jobbigt! Ingen sa att det åt upp en inifrån, att det var som ett stort svart hål som bara slukade allt. Ingen sa att varje andetag, varje dag, skulle vara som ett arbetspass att jobba mot trycket på bröstet. Ingen sa det. Alla bara säger att det blir bättre. Bättre my ass. Överallt finns han och påminner mig om vad vi hade. Rättelse: vad jag trodde att vi hade. Han finns i kläder, kärlekslappar som gömts undan och nu kryper fram, i saker jag fått av honom, på platser vi varit tillsammans och med vänner vi delar. Han är ute och festar tillsammans med sina kompisar. Jag har aldrig gillat att festa och jag trodde att han inte heller var den typen. Nu undrar jag om han bara var sådan på grund av mig. Om han till slut insåg att jag hindrade honom från att vara den han egentligen var, eller den han ville vara. Det värsta är inte det faktum att vi inte är tillsammans längre. Visst, det är fruktansvärt och gör mig vansinnigt ledsen, men det som sårar mig mest är att han inte sa till när det gick att göra något åt vad det nu var som var fel. Det sårar mig att han inte gav mig den chansen, att han inte gav oss den chansen. Det sårar mig.

Jag försöker verkligen att släppa honom. Försöker övertyga mig själv om att jag kommer att må bättre utan honom. Lyckas verkligen inte. Det är fan inte bättre utan honom. Jag vet inte vem jag är. Efter 4,5 år som en halva av ett förhållande är det som om jag bara har den andra halvan kvar. Saknar den andra och känner inte den som är kvar. Jag vet att jag måste börja om men jag vill inte.

Jag vet att han vet att den här bloggen finns. Jag vet inte om han läser den, bryr mig inte om han läser den för jag skriver för mig. Så om du läser det här så är det inte för dig, jag skriver för mig och ingen annan. Jag skriver för mig och det är där jag ska börja. Jag ska börja med mig, för mig. Jag ska börja för mig.