Under mer än tre veckors tid har han varit konstant i mina tankar. Konstant i mina tankar för att det är bara där det kan vara vi. Han är där när jag vaknar, när jag tittar ut genom fönstret eller när jag tar fram nåt ur handväskan. När jag inte kan koncentrera mig smyger han in och när jag gör allt jag kan för att bli uppslukad av något annat är han där lika tydlig som förut. Han är där när jag är vaken och han är där i mina drömmar. Ingenstans får jag vila. Ingenstans får jag vara ifred. Efter drygt tre veckor är jag helt utmattad. Helt full av tankar, känslor och intryck. Helt slut av att inte få någon vila. Helt tom. Allt på samma gång. Jag klarar inte att ha det så här länge till. Jag orkar inte. Jag märker redan hur min kropp börjar säga ifrån. Det är ett under att jag faktiskt har klarat mig igenom de här veckorna när jag tänker efter. Varje andetag är så tungt, gör så ont. Det gör ont varje gång, varje dag och det lättar inte. Jag vill att det ska lätta. Vill kunna njuta av att bara finnas igen.