Ja, jag är en velig människa. Jag har svårt att bestämma mig och ta snabba beslut, eller beslut över huvud taget. Jag kan inte minnas att det började på något särskilt sätt, men det måste ha blivit mer märkbart någon gång på gymnasiet. Det var ju liksom svårt att välja program till gymnasiet, men när jag väl bestämde mig så visste jag (eller nja, visste nästan) att det skulle bli rätt. Det betyder ju i och för sig att det var det enda som var rätt, andra val kanske hade blivit lika bra de med. Fast det tvivlar jag på, jag träffade ju ändå min underbara pojkvän på gymnasiet. Nu är det dags för nästa val och jag inser när jag skriver det att nästa val är inte på väg, det har redan börjat, det pågår nu. Jag har redan börjat välja, jag väljer hela tiden små val som förhoppningsvis ska hjälpa mig med de stora. Jag känner på mig att det börjar bli dags att göra ett sånt där stort val snart. Inte för att någon säger att jag måste, inte för att jag borde eller på något sätt är tvungen. Jag är rädd för att om jag inte gör det snart kanske det aldrig blir av. Det vore ju ett val i sig, men jag är rädd för att jag en dag kommer tänka tillbaka på tiden då jag hade alla möjligheter framför mina fötter och ångra att jag bara stod och trampade på samma ställe. Jag vill inte nöja mig, jag har aldrig velat nöja mig. Jag har alltid siktat på det högsta målet och nått dit. Det kanske inte är ett rimligt sätt att leva sitt liv och bygga sina val på, men jag kommer inte klara av att nöja mig med något halvdant. Jag kan inte anstränga mig och kämpa för något halvdant, det kanske inte heller behövs, men jag behöver kämpa. Jag behöver känna att jag kämpar för att nå någonting för att det är dit jag vill. Jag vill känna när jag kommer fram att jag kan känna mig stolt över att ha klarat det. De senaste dagarna, veckorna, har jag börjat inse och förstå att det jag vill jobba med i framtiden måste inte vara det mest ultimata, men det måste vara värt kampen för att nå fram och det måste vara något jag vill vara bäst på. Jag vill bli bäst på det yrke eller den karriärstege jag väljer, inte känna att varje dag är en fikastund här och en fikastund där. Jag vill har mycket att göra och jag vill bli uppskattad för det. Jag vill vara klippan, den där kollegan som folk tänker ”såna borde det finnas fler av”. Missförstå mig rätt- jag vill fortfarande ha fika! Men jag vill inte att varje dag ska vara likadan som den förra utan utmaningar och överraskningar.

Oj. Oj. Oj. Kan man var mer förvirrad- eller förvirrande? Tror nog ingen i min omgivning förstår hur jag fungerar, vilket är förståeligt- det gör inte jag heller. Mamma och pappa tycker nog att jag ska lugna ner mig lite med alla val eftersom de skiftar från vänster till höger, från den ena dagen till den andra. Min pojkvän vill nog mest att jag ska flytta närmare honom och välja det jag har pratat om det senaste året. Ett år. Det är ungefär så länge mina idéer håller (som längst), sen kommer det en ny som känns lika självklar som den förra gjorde.

Nu är det snart dags att flytta hem i alla fall. Det ska bli skönt. Jag har städat hela dagen idag, putsat och plockat som en liten gnu. Imorgon är det dags att ta hand om resten. Det plus skolarbete och jobbansökningar. En ganska lugn dag om man jämför med hur resten av den här veckan har varit… nästa vecka borde bli lite lugnare, vi får se.

På tal om något helt annat. Det är lördag idag, vilket betyder filmkväll med onyttigheter och jag startade kvällen med ”A walk to remember”. Har hört många som pratat om den och säger att det är en jättefin och mysig film. Jag måste säga att jag blev lite besviken. Första halvan kändes som en dålig remake på Grease och det tog ungefär en timme innan det började arta sig. Om man nu lyckas hålla ut första halvan av filmen så är ändå andra halvan hyfsad, så om man nu ska betygsätta (vilket min pojkvän och jag brukar göra) så får jag nog ändå sätta en tvåa på denna (av fem). Vill man däremot sen en klar fyra, kan man just nu knappa in kanal fyra på sin tv och njuta av Sagan om konungens återkomst! Det ska jag göra nu, så tills vi möts igen: ha de gött!