Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, men jag behöver skriva om någonting. Jag sade samma sak till min pojkvän förut, att jag inte visste vad jag skulle säga. Vi håller inte på att glida ifrån varandra, vi är ifrån varandra. Vi är 50 mil ifrån varandra. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt det eller om det ens skulle funka. Det finns en liten tanke långt bak i mitt huvud som tittar fram och visar sitt fula tryne ibland. Jag vet varför den tittar fram och jag vet varför den är så ful; den är självisk och egoistisk och elak jättelockande. Jag tänker inte skriva ner den, inte ens säga den högt för mig själv- så ful är den. Jag vet att om man tittar på många filmer, läser många böcker så blir det lätt så att man gärna vill vara lite poetisk när man skriver något själv. Jag skulle kunna skriva något om att livet inte ska vara lätt för då vore det så tråkigt och att smärta är vackert och allt det där. Så fan heller! Det är fint på film med alla vackra människor som slits mellan sina dilemman och kärleksintriger, men hur fint är det egentligen när det är ens egen vardag som står på sniskan och man inte vet vart man ska ta vägen?

Egentligen ska man inte skriva så långa blogginlägg, för det är aldrig någon som orkar läsa så långt (vi är rätt lata på det viset). Egentligen spelar det ingen roll här eftersom det inte är meningen att den här bloggen ska vara något annat än en tyst lyssnare som får ta emot allt jag behöver säga, men inte vill säga till en faktisk person. Med undantag för vissa inlägg.

Jag mesar mig lite ibland med hur mycket information jag avslöjar kring problemet. Jag vill inte totalt utelämna personer som kan ta illa vid sig och som jag ser mig vilja ha minsta lilla kontakt med i framtiden. Det känns också ganska omoget och oseriöst att snacka massa skit om någon på en hemlig blogg. Nej, är det något jag behöver säga så tar vi det eye-to-eye!

Det blir inget eye-to-eye ikväll, jag får nöja mig med ear-to-ear istället…