Bara låt mig få sörja över min dåliga dag ifred så går det nog över snart! Jag är trött på folk som tjatar, jag är trött på att vara i vägen för andra och att aldrig vara tillräcklig! Det kändes som en bra dag till att börja med; jag hade sovmorgon, var noga påläst inför provet, fick fläsk o potatis till lunch, knäckte kemikoderna och hängde med på precis allt som studievägledaren pratade om. Sedan gick det utför. Orkade knappt lyssna på historian, stressade igenom naturkunskapsprovet som btw gick rätt åt h-vete, hann inte med bussen från skolan och hade inte tid till att vänta på nästa så jag fick gå/småspringa in till stan för att hinna med en annan buss, vilket jag faktiskt gjorde. Blev sedan i mina något lugnare andetag totaldissad på telefon för att jag ringde och störde, gick fort som f*n till träningen där jag fick stå upp hela tiden och därmed fick aaasont i fötterna! Tre nya små människor joinade gruppen så jag var tvungen att vara extra trevlig mot killen som tyckte jag var skitsnygg och stirrade på mig hela träningen, han var 5 år yngre och inte min typ! Fick ändå som tur var skjuts hem av mamma som kom och hämtade med lill-renaulten. Kom hem och åt hamburgare, gick ner på mitt rum och ville vara ifred, gick upp igen och fick skäll för att jag inte plockat in allt efter mig och brorsan som också ätit. Ville gå ner och fortsätta vara ifred och börja blogga, men nej, nätet var inte på eftersom brorsan alltid krånglar. Lyckades ändå lösa det och nu sitter jag här och beklagar mig över allt jag kan komma på. Jag kan ju alltid hacka på mig själv, det tror jag inte att jag har gjort än, men hur som helst, i slutändan är ändå allt mitt fel!

Jag vill inte att folk tycker synd om mig, just nu vill jag bara ha lite förståelse och vara ifred.