Bara för att avreagera mig lite… mamma är otrevlig, pappa säger inget, pojkvännen bygger med lego tillsammans med sina kompisar (lyckost dem). Jag sitter här och känner mig som ett ruttet plommon. Har flera timmars jobb framför mig imorgon och har ingen som helst lust att vara någon till lags just nu. Varför ska det vara så att varje dag, varje tillfälle man mår sådär riktigt bra, så är det som om någon skjuter ner en från himlen och trampar på en i leran? Jag kanske skulle ha åkt på tjejkväll istället, å andra sidan så hade väl helvetet brutit loss imorgon bitti istället. Så det är väl bra att det värsta antagligen är över nu. Det finns så mycket som ligger mellan mig och mamma just nu. Jag vet inte om vi någonsin kommer att lyckas reda ut det, eller om ens hon eller jag kommer att vilja det. Just nu är det bara ren skit som ligger mellan oss och stinker. Och varje gång högen växer så kastar vi lite på varandra. Det är väl kanske så här det ska vara att vara ung, men någonstans för länge sedan, trodde jag ändå att jag var förbi det där stadiet då man tjatade och bråkade om tvätthögar på sängen och stökiga rum. De sade att om jag bara slutade att vara så ensam och ta distans från alla människor,  att om jag bara försökte ta lite mer kontakt, så skulle de vara överseende med resten. Det blev snarare tvärtom. Nu klagar de på att jag aldrig har tid och att jag alltid skyller tidsbristen på skolan, det är väl kanske till viss del sant, men inte helt och hållet. I alla fall så tänker jag börja med min oh-mighty-to-do-list och hacka ner på mig själv resten av kvällen tillsammans med mamma o pappa. Enjoy!