Har nu bytt utseende på bloggisen. Var lite trött på det mörka, så nu när våren är här så är det dags att byta till något lite gladare!

För att för en gångs skull bidra med lite visdom till den här bloggen tänkte jag berätta lite om hur det är. När någon frågat dig hur du mår, har du någon gång svarat att du mår dåligt? Nej, just det. Det är det inte många som har. I alla fall inte till någon som man inte riktigt känner att man kan anförtro sig åt. Det konstiga är just varför man känner att man måste anförtro att man mår dåligt. Det är ju inte som om någon skulle skratta åt en om man sa att man inte mådde bra. Det är pinsamt på något sätt. Personligen gör jag så för att slippa följdfrågorna. Om man svarar att allt är bra så är det bra, allt är frid och fröjd och ingen behöver oroa sig för något eller känna sig obekväm. Om jag däremot skulle säga att jag mådde skit någon gång så skulle det bli synd om mig och den som frågade skulle bli ”tvungen” att fråga varför jag mådde skit. Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig, i alla fall inte på det sättet, inte när det inte är synd om mig. Om jag mår dåligt vill jag inte prata om det, bara må dåligt i  mitt eget sällskap och vänta på att det ska gå över. Jag vill inte ha någon som studsar upp och ner och försöker pigga upp mig. Jag vill må dåligt och ta mig ur det själv. Jag vill sitta ensam på mitt rum och lyssna på deprimerande, lugn musik. Sen efter ett tag så går det över. Inget att oroa sig för!

Det pratades lite om livet förut och hur deprimerande det var att aldrig nå sina mål. Kanske är det lika viktigt att inte nå sina mål som att faktiskt nå dem? Kanske är det hur det går till som är det viktigaste och inte att det händer. Vem har sagt att du blir lycklig om du når dina mål? Jag menar inte att man inteska försöka nå sina mål, självklart ska man göra det! Man ska satsa högt som bara den och försöka komma dit! Men man ska också vara beredd på att om man inte når dit, så går inte världen under. Det kanske till och med kan gå bättre om man inte når hela vägen fram. Vet inte om detta blev depp eller pepp, men hoppas ändå att budskapet gick fram.

En väldigt klok kvinna sade en gång att vi kan bli precis vad vi vill. Hon hade så rätt att ingen någonsin kommer att förstå det, inte ens hon själv.

Jag skulle kunna strypa den människan som talade in röstmeddelandet till telias mobiltelefonsvarare! Men jag antar att hon kan bli ganska svår att hitta, tur för henne! Nu har jag försökt få tag på min pojkvän x antal gånger och hört telia-rösten varenda gång! Det tjuter inte ens innan, den går på direkt och jag blir lika irriterad varje gång! Kanske kan det vara så att jag faktiskt har något viktigt att säga till honom för en gångs skull?! Nej, självklart inte! Varför skulle jag ha det för? Så för att avreagera mig ska jag släppa det här med telia-tanten tills vidare och strypa historiauppgiften istället! Fast visserligen tjänar det ju inte mycket till att strypa ett problem om orsaken till problemet fortfarande finns kvar, för då kommer det snart ett nytt. Så kanske skulle man ta och strypa historialäraren istället, det är ju han som delar ut uppgifterna!

Om jag ska fortsätta hålla på så här så stryper jag väl snart hela världen tills det bara är jag kvar, och då kan ni slå er i backen på att jag tänker strypa mig själv!
-”Välkommen till telia mobilsvar, tillhörande xxxxxxxxxx, tala in ett meddelande efter tonen:”
-”Jo, jag skulle bara berätta för dig at jag tänker strypa dig. Ha det så bra!”

Jaha, det här har varit en underbar dag… ända tills lillasyster kom hem. Det första hon gjorde var att gnälla på att det var för kallt och ville stänga balkongdörren som jag hade öppnat för att vädra. Sen gnällde hon vidare på att jag nynnade medan jag plockade ur disken i köket (hon var då på sitt rum med stängd dörr och störde sig ändå på att jag ”sjöng så högt”) och blev då kallad för ”jävla hora”. Visst är det skönt med syskon som älskar en? Det är också väldigt trevligt att de använder ord som de inte själva vet vad de betyder:)

Nu ska jag i alla fall tillfälligt släppa fighten och göra klart de två sista sakerna som är kvar på städlistan: lill-toan och mitt rum. Sen ska jag fortsätta bråka med henne och tvinga henne att betala mitt dyra godis  som hon åt upp, nu är det krig!

Bara för att avreagera mig lite… mamma är otrevlig, pappa säger inget, pojkvännen bygger med lego tillsammans med sina kompisar (lyckost dem). Jag sitter här och känner mig som ett ruttet plommon. Har flera timmars jobb framför mig imorgon och har ingen som helst lust att vara någon till lags just nu. Varför ska det vara så att varje dag, varje tillfälle man mår sådär riktigt bra, så är det som om någon skjuter ner en från himlen och trampar på en i leran? Jag kanske skulle ha åkt på tjejkväll istället, å andra sidan så hade väl helvetet brutit loss imorgon bitti istället. Så det är väl bra att det värsta antagligen är över nu. Det finns så mycket som ligger mellan mig och mamma just nu. Jag vet inte om vi någonsin kommer att lyckas reda ut det, eller om ens hon eller jag kommer att vilja det. Just nu är det bara ren skit som ligger mellan oss och stinker. Och varje gång högen växer så kastar vi lite på varandra. Det är väl kanske så här det ska vara att vara ung, men någonstans för länge sedan, trodde jag ändå att jag var förbi det där stadiet då man tjatade och bråkade om tvätthögar på sängen och stökiga rum. De sade att om jag bara slutade att vara så ensam och ta distans från alla människor,  att om jag bara försökte ta lite mer kontakt, så skulle de vara överseende med resten. Det blev snarare tvärtom. Nu klagar de på att jag aldrig har tid och att jag alltid skyller tidsbristen på skolan, det är väl kanske till viss del sant, men inte helt och hållet. I alla fall så tänker jag börja med min oh-mighty-to-do-list och hacka ner på mig själv resten av kvällen tillsammans med mamma o pappa. Enjoy!

Nu är sportlovet slut och skolan börjar snart igen. Imorgon är det dock last day of freedom (studiedag), sen börjar allt igen. Last day of freedom kommer tyvärr att tillbringas mestadels inomhus med en massa städning eftersom jag har varit borta en hel del på lovet. Men det blir säkert mysigt att ha en hel hemma-dag för sig själv!:)

Kom hem från min vackra pojkvän idag, igår åkte vi skidor hela dagen med våra fina kompisar. Det var kallt, soligt och alldeles underbart! Det var faktiskt inte så farligt med folk i backen som jag hade trott att det var, gôtt! På vägen hem såg jag en fin älg. Den var stor och brun och gick där alldeles lugnt i skogskanten, jag blev så glad och ropade ”kolla-en-älg” jättefort  i bussen så typ alla vände på huvudet, men jag tror inte det var någon mer som såg. Jag hörde några som muttrade efteråt att ”det var nån där framme som såg en älg”, japp det var det! Det var jag som såg en älg och den var jättefin och jag blev jätteglad!:D Sen sov jag resten av vägen hem(A). När vi kom hem igen till min fina pojkvän blev det dusch, matlagning (fläskkotletter, klyftpotatis och gräddsås) och Vampire diaries. Har börjat kolla på den serien riktigt seriöst nu och visst går det en trend i vampyrfilmer och serier just nu, men den är inte lika flickdrömsaktig som de andra filmerna. Efter en hel dag i skidbacken, dusch, mat och film sov man som en liten gris:)

Har förutom att fara runt till typ alla jag känner på lovet, har jag också sökt sommarjobb på fortum. Får se om de vill ha mig, men de är ju inte precis inte mitt enda jobb-hopp. Har pratat med Ängebäck och en massa olika butiker, men ska prata med ännu fler. Jag bara ska ha ett sommarjobb om jag så ska vandra runt i hela stan! Hittade en bok på bokrean, som jag från början hade bestämt mig för att totalignorera, så nu blir det till att utforska den lite grann. Min fina pojkvän, som är kvar hemma hos sig, håller antagligen på och bygger lego den lilla sötisen. Blev också sugen på att vara lite extra barnslig, men jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på och mamma o pappa vill hellre att jag växer upp än ner, så jag kan hjälpa till mer hemma. Det är inte så roligt som jag trodde att det skulle vara att växa upp när jag var liten. Då såg man bara de sena kvällarna och att man alltid fick äta hur mycket godis som helst. Tyvärr så måste man ta ansvar för en massa saker också.

Egentligen var det tänkt att jag skulle vara på tjejkväll ikväll, men nu har jag åkt runt så mycket hela lovet att jag bara vill sitta på en stol med en filt och stirra in i brasan med en kopp oboy<3 De får det säkert roligt ändå, grattis i efterskott till födelsedagsbarnet!

Värt att veta: min läpp har spruckit på samma ställe flera gånger och blöder och gör jätteont!

Idag är det den första dagen på sportlovet 2010! Det känns riktigt bra. Dagen började visserligen med ont i magen, men jag vaknade ju hos min fina pojkvän som är det underbaraste som finns! Fick skjuts in till bussen i stan och kom hem strax före 9.00. Då skottade duktiga jag båda uppfarterna och allt annat (förutom snön framför garagedörren, för det var en massa is som ramlat ner från taket). Sen gick jag in och åt frukost och satte mig faktiskt framför datorn för att börja skriva på mitt personliga brev. Det är ju hög tid att söka sommarjobb nu, (lika mycket som det är dags för jultidningarna att säljas i augusti- jag är emot!) och det vore ju fint att ha ett sommarjobb där man fick rätt så bra betalt, inte så att jag klagar på andra jobb, men just det här jobbet vore riktigt gôtt att få! Nej, tänker inte säga vad det är för något- någon kan ju hinna före!:O

I alla fall så har jag precis vipsat ihop en ambrosiakaka som just nu är inne i ugnen och solar. I väntan på att den skulle bli klar, smög jag mig ner hit och skrev lite på bloggisen. Om ni undrar vart min fina pojkvän tog vägen så har han åkt iväg med sina syskon och åker skidor. Jag fick följa med om jag ville, men jag hade mina skäl till att stanna kvar hemma^^. Senare ikväll är det då klassfest och dit ska ju såklart jag! Dit kommer också min fina pojkvän när han har skidat färdigt och sen får vi se vad som händer. Men innan allt det roliga börjar ska jag se till att få mitt personliga brev någolunda klart, helst också börja på historia-uppgiften som vi tilldelades precis före lovet och ska vara inne efter. Taskigt tycker jag att ge ut en uppgift över ett lov! Men det är ju historieläraren, och han är ju som han är(…).

För övrigt tycker jag att det börjar bli lite smått enformigt nu med all den här snön, jag vet att jag hela vintern har intalat mig själv att absolut inte klaga på snön eftersom vi inte haft en varken vit jul eller vinter på flera år. Men nu börjar det bli lite jobbigt med all snöskottning och blöta kläder, och nej, det beror inte på kläderna, utan att det smyger sig in snö i varenda liten öppning som finns! Upptäckte precis att det är väldigt skönt att få skriva av sig lite!

Vet inte om det här på något sätt skulle få mig att verka som en vettig person, vet inte heller varför jag skulle försöka få det att verka så, men i alla fall så får det räcka för den här gången. Återkommer väl om ca en timme eller nåt, kan jag tänka mig!

Puss på min fina pojkvän i skidbacken!<3